Sida 244
©ikter af ludwig "uhland.
Slottet vid hafvet (iso5).
Fick du det slottet skÄda, det höga slott vid strand, dÀr rosig- sky ses trÄda sin dans med moln i brand?
Dess grundvals rot mÄnd' rÀcka ner i den blanka sjön, mot kvÀllens glöd sig strÀcka dess höga tinnekrön.
»YÀl fick jag det beskÄda, det höga slott vid strand; jag mÄnsken sÄg dÀr rÄda och. dimmor allt ibland».
Klang vindens ton den blida ihop med vÄg i vik? Sprang sÄng nr salar vida, och strÀngaspelsmusik ?
»Sig vind till vÄg dÀr sÀllat i ro, som icke störs; en klagan, nÀr det kvÀllat, nr salarne det hörs».
SÄg du dÀr uppe skrida ett stÄtligt kungapar, i purpurmantlar sida och kronors glans sÄ klar?
Och förde de med gamman en dÀj lig mö vid hand, med gyllne hÄr, lik flamman af sol vid österns rand?
»Jag fader sÄg och moder stÄ utan kroneglans, liksom tvÄ sorgestoder; och ingen ungmö fanns».
ferdens vmtervisa (isö9).
O vinter, stygga vinter, hur trÄng du vÀrlden gör! Du ner i dal n oss motar, oss in i stugan kör.
Och nÀr förbi jag vandrar den hjÀrtevÀnnens knut, knappt hufvudknoppen tittar ur lilla rutan ut.
Och tar sÄ mod jag till mig och stiger in ett slag, hos far och mor hon sitter, och knappt en blick fÄr jag.
O sommar, sköna sommar, du vÀrlden stor oss ger! Ju högre upp pÄ bergen, dess flera berg man ser.
Och ropar jag min flicka, dÀr hon pÄ klippan gÄr, sÄ svara alla ekon, men ensamt hon förstÄr.
BÀr jag min skatt i fÄnget vid stupet lÀngst utpÄ, sÄ se vi land och riken, men vi osedda stÄ.
JĂ€garvisa (I812).
En större fröjd man aldrig fÄr Àn att i skogen ila, dÀr höken hörs och trasten slÄr och hjort och rÄdjur kila.
O sjönge vÀnnen lill i topp som trasten, nÀr det dagas! O sprunge som en hind hon opp,, hvad dÄ det skulle jagas!
A. T. Gellerstedt.
