Ord och Bild: 1895

I 28

WERNER SÖDERHJELM.

hjärtlösa odjur eller sentimentala martyrer. Episoderna äro ofta besvärande. Fru Canth tror för öfrigt, som Zola, att allt som kan skildras i en novell också kan passa på scenen och låter därför sin publik åskåda de pinsammaste saker. Hon har, med all sin utmärkta dramatiska begåfning, sett för litet teater — hon var första gången på en teater 1879; hon vet ej alltid hvad den fordrar och hvad den repugne-rar, ej att en dram ur lifvet ännu svårare låter sig omsätta i dramatisk än i episk konst. Hon kan icke frigöra sig från litterära reminiscenser, särskildt romantiska: midt i den våldsammaste realism uppdyka gestalter, som påminna om »1'reciosa» eller ungersk zigenarromantik, och scener, som Karl Moor och hans kamrater kunde ha upplefvat i Böhmens urskogar.

Men med allt detta äro hennes skådespel städse verkningsfulla, ofta intressanta. Hvad som bär upp dem, är den väldiga dramatiska kraften, inlagd äfven i de mest ihåliga figurer, de mest omotiverade situationer, men aldrig ställd på effekt; vidare den utomordentligt ärliga, brinnande öfvertygelsen, som lågar fram öfverallt, och sist det myckna, som är gripet direkt ur lifvet och framställdt med omedelbarhetens sanning. I hvarje stycke finnes det någonting, som minnet behåller. Bredvid all öfverdrifven sentimentalitet i »Arbetarens hustru» framstå två gestalter, den supige mannen och ännu mer hans gode vän, såsom verkligt karakteristiska och lefvande typer; trots alla smaklösheter smittas man ovillkorligen af författarinnans medkänsla och indignation i »Olyckans barn», liksom af den ungdomliga entusiasmen i »Prästens familj»; och hvad »Sylvi» beträffar, så kan man nästan glömma den otroligt banala afslutningen och älskarens tåpiga figur af intresse för Sylvi själf. Hvilket intryck hon gör från scenen, beror mycket af huru hon spelas, och jag vet ej om fru Håkansson, som gifvit rollen i Sverige, kan törläna henne den naivitet och omedelbarhet, som hon erhåller, när man läser dramat. Hon har där ovillkorligen vår sympati i det längsta, och författaren får oss att väl begripa, hurusom detta oerfarna men lidelsefulla barn hufvudstupa kastar sig in i en passion och blir blindt för allt annat än dess tillfredsställande — ja, ett ögonblick kan till och med mordet synas

oss konsekvent, innan vår reflexion väckes och Sylvi förvandlas till en abnormitet.

Minna Canths begåfning ställer henne mycket högt bland kvinnliga författare i norden. Men hon erbjuder tillika den ingalunda sällsynta företeelsen af en stor talang, åt hvilken små förhållanden icke förmått skänka tillräckligt med sol och luft att utveckla sig som den kunnat.

Den faran ligger städse nära, att samma skall hända alla litterära talanger, som uppstå och komma att uppstå i vår midt. Men vi misströsta icke, ty vi ha sett, hur djupt den litterära begåfningens rötter ligga hos vårt folk — så djupt, att om det ensamt skulle bestämma, så intoge vi en framstående plats på nationernas litterära rangskala. Och vi ha sett, huru trots alla vanskligheter, som upprest sig mot skönlitterär produktion på finska, mycket aktningsvärda ansträngningar i alla riktningar redan gjorts, ansträngningar som bevisa, att den medfödda gåfvan är kraftigt understödd af andlig seghet och kärlek till intellektuelt arbete.

September 1894.

Werner Söderhjelm.

Oscar Wilde's esteticism.

Oscar Wilde: Lögnens förfall och andra uppsatser. Öfversättning och förord af Edv. Alkman. Stockholm, P. A. Norstedt & söner.

vad Oscar Wilde säger om konstens inflytande på lifvet, är synnerligen behjärtansvärdt. På visst sätt är väl teorien icke ny, ty att konsten omformar lifvet, liksom detta verkar på konsten, har man förut vetat. Men då \^ilde själf säger, att det är »en teori som aldrig förr framställts» och att den är »ytterst fruktbärande», så har han icke alldeles orätt. Han betonar konstens makt så starkt och har uppfattat hennes suggestiva inflytande så intensivt, att hans ståndpunkt i alla fall blir ny.

Och »fruktbärande» bör hans teori i detta afseende kunna blifva. Den bör verka befriande, nämligen från verkligheten. Konstnärerna hafva kommit att stå så maktstulna inför denna. De hafva låtit den imponera på sig. De hafva mindre tanke på att de själfva kunna skapa verklighet. De fråga sig ängsligt,