Sida 26
ack skall du ha!
Af Pelle Molin.
Med 5 bilder efter teckningar af Erik Hedberg.
âą-J~\enna historia Ă€r för dem, som anse, att mĂ€nniskorna böra hjĂ€lpa hvarandra.
Anders Olsson var bonde i FjÀllsele och Lars Persson var backstugusittare. Anders var smÄtt förmögen, men Lars var det fattigaste krÀk pÄ denna Guds gröna jord. I den fjÀllsocken, dÀr han bodde, var hans fattigdom blifven ett ordsprÄk, och dÄ kan man förstÄ, om man ocksÄ icke Àr fallen för att begripa.
Anders var gift med en ragata, desslikes Lars. Hvilken af kĂ€ringarne var det större trollet, mĂ„ vara osagdt. Anders svor pĂ„ att hans kĂ€ring var den ledaste, och Lars förbannade sin sjĂ€l â som han sade â pĂ„ att hans lecla troll var makalöst ledt.
Nu var det före jul och kallt. Luften var grön som spÀda Àrter, men dÀr solen gÄtt ned, var den som blank brons. Byns stora fors frÀste som en jÀttekatt. Det knÀppte och skalf i ett ishvalf, och dimman frÄn det frysande vattnet fyllde Àlfvens djupa klyfta till brÀddarne.
Lars Persson stod pĂ„ sin vedbacke med hĂ€ngslena utanpĂ„ sticke-tröjan och högg ved ur ett vindfĂ€lle, som han stulit dagen förut. Ăfverallt i byn svarade honom andra ifriga yxor denna bitande eftermiddag.
Anders Olsson kom byvÀgen framÄt. Det lÄg nÄgonting af gammal röd rÀf i
hela karlen. Hans hĂ„r och nos sade heller icke nej till den liknelsen. En moln-stod gick ur hans mun för hvarje steg han tog; det sĂ„g ut som gick han med Ă„nga. Det skrek under hans fötter sĂ„som det brukar göra vid vargakyla â och var det hans mening att smyga sig pĂ„ Lars för det usla vindfĂ€llets skull, sĂ„ lyckades det inte en sĂ„dan hĂ€r dag. Det var pĂ„ Anders Olssons skog som Lars kommit att hitta det dĂ€r, som han höll pĂ„ med â och dĂ€rför och dĂ„ Anders vek af mot vedbacken hanses Lars, sĂ„ fick det ohuggna en hastig skjuts.
Det var tvÄ kostliga gubbar, som nu hÀlsade pÄ hvarandra. Lars tÀnkte: »hvad har han nu för rackartyg i kikarn?» Anders tÀnkte: »vedtjuf . . . vedtjuf!» Högt sade Anders: »DÀ À jÀsiken sÄ kallt dÀ À i dag.» »jojo ... du sÀjer det! Ja, inte Àr det nÄgon fattigmansvinter», sade Lars.
»NÀÀ ... för den, som skall köpa vedpinnarne Äf andra, fastÀn han har det smÄtt redan med matbitarne, Àr dÄ int' just nÄ roligt . . . men nog reder du dej, Lasse . . . som vanligt . . . utan att betala alltför öfverdrefvet för . . . veden, som du . . . fÄr tag i!»
Alltid kommo orden med mellanrum, dÄ Anders ville vara jÀklig.
»Ar det Ă„f mej, som du . . . köpt den hĂ€r veden . . . hva?» âHan grinflinade.
