Ord och Bild: 1895

BOSTON.

267

uppstaplade hattaskar. Detta är det moderna Boston, tébjudningarnes och kvinnoklubbarnes, filantropiens och före-läsningsvurmens Boston.

I öster och söder åter sträcka sig ofantliga kvarter, där handelsstaden öfvergår i Chinatown, i arbetarekvarter och sjömanskvarter, där lumphandlar-och pantlånarbodar trängas på forna hufvudgatan Hela South Boston är en

sådan stum tragedi, där ett helt nätverk af breda alléer och enstaka stora hus tala om den tid, då detta var en omtyckt förstad, medan terrängen på sluttningarne af den södra af de båda hafs-bukterna skulle kunnat bjuda ett oförlikneligt storstadsläge, om icke de förste grundläggarne föredragit att draga sig undan de ostliga stormarne i skydd af Beacon hill.

Tre dieter

Af Oscar Leuertin. Stiftarn.

JSMn sollös barndom, sådan som de fa, "MsjP som sent af sorgsna famntag födts, och hvilkas ungdomsår förödts i salar utan sång, på gator grå: i ständig skräck för spenamn och för hån de lekplats fly, mot skolans skämt de småle tvekande och skrämdt och drömma helst för sig i spiselvrån.

En lefnad frätt af evigt gäckad dröm, lik tiggarhand förgäfves räckt mot hvarje förbigående och sträckt dock städs på nytt emot den lifvets ström, som far förbi med allt sitt öfverflöd: de stå vid rikedomens kant, men lyckas knappast få den njugga slant, som smulor skänker, aldrig hela bröd.

Sist dö de liksom öfvergifna djur. Och slätas deras örngottsvar, är hyrd den hand, som kudden tar. Ett nummer strykes på en sjukhusmur. Likgiltigt vänds och läggs i kistan ner en nött relik, som lifvet gaf. Sen- till en trång och oprydd graf i kyrkogårdens namnlösa kvarter.

Den dunkla skrift mest liknar deras lif, som man af tärd och håglös hand ser ritad i en stadsparks sand till tunga timmars trötta tidsfördrif. Hieroglyfer om fördolda sår stå tecknen där en kort minut, och barn, som leka, sorglöst stryka ut ett otydt chiffer om förblödda år.

Ensamma resenärer, sägen mig, hur I er tunga färd förmån! I evigt hemsjuke, som gån besvikenhetens hvassa törnestig, min tankes sänklod aldrig kunnat nå de dunkla djupen af er nöd. Ett söndagsbarns mest fulla kärleksglöd kan ej ett styfbarns bitterhet förstå.

Och dock, när vinet skummar i mitt glas och rosor täcka helt mitt bord, jag stundom hör ett sällsamt ord inom mig midt i festens fröjd och ras, ett ord till dem, som gå därutanför och se till mina lampor opp, som gå i saknad, utan något hopp, till alla dem ett brodersord jag hör.