Ord och Bild: 1895

i68

PAUL MEIJER GRANQVIST.

är blott den, att väl egentligen ingen kan hafva intresse däraf utom min Le-febvre och jag. Men önskar ni — så mer än gärna!» Marskalkinnan visade vägen, öppnade en dörr och förde sin gäst in i ett rum — uppfylldt af kläder. Men en brokig samling var det. . . Mjölnaren och bondflickan, rekryten i Hans Allrakristligaste Majestäts garde och tvät-terskan i en af Paris' vindskupor, kaptenen i republikens armé och den lilla kaptensfrun, generalsuniformer och direk-torietidens antikiserande kvinnliga toaletter, paraddräkter från Napoléons och

från Ludvig XVIILs hof, kejsardömets marskalksstaf med örnarne och restaurationens med liljorna — alla funnos de här representerade.

»Ser ni, min vän,» sade Madame till den förvånade prefektfrun, »min Lefebvre och jag önska att aldrig glömma hvad vi varit för hvad vi blifvit, •— önska att vi må kunna bära hvarje ny dräkt med så pass heder som de föregående. Det är allt...»

Och detta är och blir ju, i all sin korthet, en rätt god karakteristik af Marskalk och Madame »Säns-Gène».

J nteriör.

Af Maurice Maeterlinck.

Öfversättning för »Ord och bild» af A. L—n.

PERSONER. I trädgården.

Gubbens barnbarn.

Gubben. Främlingen. Martha Maria En bonde. Folkmassan.

Inne i huset.

Fadern Modern

De bägge Döttrarna Barnet

stumma personer.

En gammal trädgård med pilar. / fonden ett hus med tre upplysta fönster på nedre botten. Man ser ganska tydligt en familj, som vakar vid lampan. Fadern sitter i vrån vid eldstaden. Modern stirrar ut i den tomma rymden, med ena armbågen stödd mot bordet. Två unga, hvitklädda flickor drömma och smale vid sina broderier i rummets stillhet. Ett barn slumrar med hufvudet mot moderns vänstra arm.

Då en af personerna där inne reser sig, går eller gör någon åtbörd, äro hans rörelser allvarliga, afmätta och sällsamma, liksom förandligade genom afståndet, ljuset och de skymmande fönsterslöjorna.

Gubben och främlingen komma försiktigt in i trädgården.

Gubben.

Nu äro vi i den del af trädgården, som ligger bakom huset. Hit komma de aldrig. Dörrarna äro på andra sidan. De äro stängda och fönsterluckorna tillslutna. Men hitåt finnas inga luckor, och jag såg ljus... Ja, de vaka ännu vid lampan. Det var väl, att de icke hörde oss, kanske då modern eller en af flickorna kommit ut, och hvad hade vi då gjort?...

Främlingen.

Ja, hvad skola vi göra?

Gubben.

Först vill jag se efter, om de äro alla i salen. Jo, jag ser fadern sitta i vrån vid eldstaden. Han sitter med händerna på knäna ... Modern stöder armbågen mot bordet.