Ord och Bild: 1895

i88 TOR HEDBERG.

denna tafla af lycka och frid stanna de och kunna icke förmå sig att frambära olycksbudet. Under tiden närmar sig sorgetåget med den drunknades lik mer och mer, obevekligt som ödet, till dessa, som ännu intet ana, och till slut kan det icke längre uppskjutas, gubben går in och förtäljer hvad som händt.

Det är allt samman. Men detta motiv är i all sin enkelhet, eller just genom sin enkelhet, genialiskt funnet, och det är utfördt med en känsla och en innerlighet, som ställer den lilla scenen kanske främst i Maeterlincks hela produktion. Här täcka symbol och verklighet fullständigt hvarandra, verkligheten är själf symbol, en uppenbarelse af lifvets eviga, obönhörliga lagar.

Man har, låt vara blott i publicistisk tanklöshet, kallat Maeterlinck en modern Shakespere. I själfva verket kan man icke, frånsedt några ytliga beröringspunkter, tänka sig större kontraster än renässansens starke, fullblodige dramatiker, med en fantasi som strömmar öfver af lif, af föreställningar och idéer, och den veke, mystiske drömmare, som heter Maurice Maeterlinck. Maeterlincks diktning är icke rik på idéer, och detta är faran för den, lik-

som för hela den riktning han tillhör. Detta stämning-småleri, denna mystiska uppfattning, denna förkärlek för det dunkla, det obestämda, denna antydande, symboliserande konst kan lätt löpa ut i intet. Han är icke fri från manér, och detta manér kan i efterföljares händer urarta till en rent olidlig onatur. Han har icke många strängar på sitt instrument, och han varierar nästan alltid samma melodi. Men denna melodi är funnen af en äkta skald och formad af en äkta konstnär. Välljudets hemlighetsfulla makt besitter Maeterlinck i en grad som få. Hans prosa är full af rytm och klang; man kan icke gärna läsa något mera lyriskt vackert, mera mättadt af fin och smekande poesi än t. ex. kärleksscenerna i »Pelléas et Mélisande». En lyrisk innerlighet, en inom sitt begränsade område ofta djup psykologi, en fantasi af sällsynt målerisk kraft, en aldrig svikande konstnärlig blick i formgifningen, se där hufvudegenskaperna i Maeterlincks diktning.

Han står nu, efter allt att döma, på höjdpunkten af sin alstringskraft. I hvad mån hans skaldebegåfning skall visa sig mäktig till utveckling mot större rikedom, kraft och omfattning, får framtiden utvisa.

Tor Hedberg.

teater.

Helga Hoving.

sceniska konstnären är i jämförelse med idkare af andra konstarter i flere afseenden ej lyckligt lottad. En målare målar, en skald diktar om det motiv, som lockat hans fantasi; en scenisk artist måste spela de roller, som dramaturgen skrifvit och teaterledaren tilldelat honom. Till och med den konserterande sångaren eller instrumentalvirtuosen intager härvid en lyckligare ställning; de hafva valet fritt bland en oerhördt rik litteratur, när det gäller att framträda inför den publik, hvilkens bifall bestämmer öfver deras timliga och — konstnärligt taget — eviga välfärd.

Om den intagande artist, hvilkens namn läses här ofvan, icke varit underkastad denna lag, skulle hon tvifvelsutan i långt högre grad än nu måhända är fallet åtnjuta oom-

tvistadt anseende för att vara hvad hon i själfva verket är — en betydande talang. Men en sällspord yttre fägring, stora sympatier bland publiken och en viss aktningsvärd men ej beundransvärd förmåga att egentligen ej skämma bort något hafva gjort, att fru Hoving fått uppträda i roller af de mest skilda slag. Och det i hennes begåfning, som gör henne till en verklig talang, gör henne icke mångsidig. Att i en definition uppdraga gränserna för hennes fack har sig icke så lätt, det bär ingen af de vanliga etiketterna och tangerar både ingénuen, subretten, la grande comédienne och ka-raktersskådespelerskan, och några enstaka roller på alla dessa fält, utom dem, som strängt taget borde vara hennes, har hon gifvit lika väl som trots några andra. Men detta tyder ju på mångsidighet och är ju en skenbar motsägelse mot det som nyss