Ord och Bild: 1895

dagisoken.

6l

KONST.

Konstutställningar i Stockholm.

Konstnärsförbundets nionde utställning. Svenska konstnärernas förenings fjärde utställning.

I.

Inom de båda årtalen 1885 —1895, som läsas öfver ingången till Konstnärsförbundets utställning, rymmes en hel period af svensk konstverksamhet och en af de betydelsefullaste. När man tänker på förhållandena för tio år sedan och nu, äro förändringarna i de konstnärliga åskådningssätten och metoderna lika påfallande, som de framgångar, våra konstnärer här hemma och utomlands — i synnerhet utomlands — hafva rönt, äro glädjande. Historien om dessa tio års strider och segrar är till stor del Konstnärsförbundets. Medan detta på ett område för sin reformlust, på hvilket det i början riktade sina blickar, nämligen konstakademien, naturligt nog ej kunnat uträtta något, sedan dess medlemmar afsagt sig all möjlighet till delaktighet i akademiens förhandlingar, har det däremot genom sin utställningsverksamhet i hög grad bidragit till konstsinnets odlande och lyftande i vårt land. Det var Konstnärsförbundet, som uppställde krafvet på årliga utställningars anordnande, och utan dess agitation hade svårligen Svenska konstnärernas förening kommit till stånd. Att det icke gent emot detta barn af sin anda uppfyllde faderskapets förbindelser är kändt fast ej från dess egen sida tillräckligt motiveradt. Konstnärsförbundet har nämligen fortsatt med sina egna utställningar, utan att låtsas om den nya föreningens tillvaro, och vi hafva sålunda de båda senaste åren haft två årliga utställningar i stället för en, hvilket hade varit det, från vår synpunkt sedt, mest önskvärda. Olägenheten af den fortfarande splittringen är emellertid betydligt reducerad därigenom att utställningarne äga rum samtidigt. Tagna tillsamman gifva de en tilltalande ehuru ej alldeles uttömmande bild af konstverksamheten i vårt land.

Af den konst, som fanns hos oss fore den nämnda tioårsperioden, ser man ej mycket på dessa utställningar. Till Svenska konstnärernas förenings utställning har den gamle flitige G. Saloman bidragit med ett porträtt i knäbild af Knut Almlöf, Olof Hermelin med ett par landskap och August Malmström med en af sina omtyckta bilder ur barnens lif samt några ungdomligt friska akvarellstudier. Läg-

ger man härtill ett par grupper i liten skala af Alfred Nyström och några porträttreliefer af Adolf Lindberg, så är detta nästan allt hvad den aldre generationen har att framvisa. Den har lämnat fältet öppet för opponentgenerationen, dess samtida och de unga, som växt upp under intryck af den nya konsten.

Men under dessa tio år har denna nya konst icke blott hunnit uträtta åtskilligt, den har också genomgått stadier af utveckling och förvandling. De dekorativa uppgifterna hafva kommit inom synhåll och under behandling, och ur den ljus- och färgglädje, som hela tiden varit rådande, hafva framgått en allt rikare skala af personliga uttryckssätt och en allt större benägenhet att tolka motivets inre karakter samt att i färger och komposition uppnå en lyrisk flykt. Det har gått upp för konstnärerna, att konsten har andra och högre mål än den blotta naturkopieringen, att man är berättigad att i konstverket inlägga ett rent mänskligt, subjektivt innehåll, och att man har rätt till alla de afvikelser från eller öfver-drifter i ett föreliggande naturmotiv, hvilka gagna detta syfte. Dessa sträfvanden hafva satt sin prägel på både förra årets och detta årets utställningar, men under det att flera af fjorårets utställare tagit ett långt språng ut ifrån den verklighetsskildring, hos hvilken de gått i skola, hafva de i år i allmänhet sökt närmare anknyta sin nya verksamhet till sina föregåenden. Man finner ej på detta års utställningar konst af så säregen och utmanande art som prins Eugens och fru Hanna Paulis, Richard Berghs, Nordströms och Kreugers målningar å fjorårets utställningar. Efter dessa gälla signaler har man åter kommit in på det sökande efter smekande och mjuka stämningar, som är utmärkande för det allra mesta af hvad som diktas och målas i vårt land, och som stämmer så väl öfverens med det veka och drömmande fantasilifvct hos värt folk.

P"n sådan smekande och mjuk stämning är det som Oscar Björck förlänat åt sitt porträtt af en ung konstnär, som, sittande framför sitt staffli, vid skenet af en (ej synlig) lampa med ett stycke kol gör ett utkast på duken. Genom motsättningen mellan rummets djupa skymning, i hvilket ett stycke mörkblå vinterhimmel diskret lyser in genom rutan, och det varma eldskenet å figuren har konstnären åstadkommit en tilldragande intimitet i stämningen och förmått att redan vid första