Ord och Bild: 1895

dagisoken.

6l

dock färgerna lyckligare afvägda, än t. ex. i »Förbrytare». Skildringen är här fullt verklighetstrogen men ej motbjudande. Bland de spelande tog herr V. Lundberg priset med en sällsynt säkert anlagd och lagom färglagd figur, fröken Rustans framställning af den leda käringen är värd allt beröm, så till vida som hennes allvarliga sträfvan var på alldeles riktig väg och vissa detaljer, i synnerhet i mimiken, afgjordt lyckade, men den sanna bredden och musten för en dylik roll äger hon ej. Herr de Wahls Anders ägde de stora förtjänster, som äro vanliga hos denne unge skådespelare: friskhet i uppfattning, värme i tonen och skiftningar i uttrycket, men dessa förtjänster hota allt mer och mer att stelna i manér. Dessa nervösa ryckningar af smärta i ansiktsmusklerna, detta beständiga stockande af gråten i halsen minnes man för väl från ett stort flertal af herr de Wahls roller, för att de skulle göra samma effekt nu som i »Tofslärkans» dagar. Detta är ej ett klander mot herr de Wahls Olof, som ägde sina stora förtjänster och utmärkta pointer af lpåde humor och gripande sorg — det är en varning, som kritiken har rätt att gifva, när det gäller en otvetydigt rik begåfning hos en yngre skådespelare. Herr Hagman och fröken Borgström äro äfven att med erkännande omnämna.

»Herr Helmer Keys drama kan anses som ett debutarbete och bör bedömas såsom sådant», har en teateranmälare framhållit. Jag är ej säker på att detta vore till afgjord fördel för författaren och stycket, ty de brister, som man helst bör förlåta en nybörjare: osäker scenisk teknik och sväfvande karaktersteckning, motsvaras af de största förtjänsterna hos detta drama, hvil-kets författare tydligen genom flitiga studier och egna föregående försök blifvit ganska förtrogen

med scenens fordringar och äfven lyckats gifva ganska klara konturer åt sina personer, antingen nu dessa äro i fantasien skapade karakterer eller ur verkligheten fotograferade individer. Men hvad man framför allt saknar i herr Keys arbete, det är den nervus rerum, den dolda kraft, den grundidé, som ger ett diktverk mening, innebörd och värde. Jag menar ingalunda, att hvarje drama skall vara tendensdrama, men åskådaren vill kunna tänka sig skälet, hvarför författaren skrifvit det. Och såsom sådant skäl duger icke en allvarlig föresats eller stor lust att blifva dramatisk författare. Detta stycke blef mycket bra speladt; den bästa figuren blef genom författarens och herr Svennbergs förenade ansträngningar målaren Johan Bergstedt, han stod klar och tydlig, hade sin afgjorda originalitet och sade en hel del roliga, träffande saker. Förtjänsten af att äfven Marietta för det mesta verkade som verkligt kött och blod tror jag i högre grad tillkommer fru Håkanssons utmärkta framställning än författarens något ensidiga skildring af karakteren. Fru Håkanssons ungdomlighet, som kanske ibland var onödigt forcerad, behöfdes nog för att göra figuren möjlig, och den var beundransvärdt genomförd, om det ock är detta spelsätt som alstrat och förvärrar den förkonstling i fru Håkanssons tal och det röstens allt för höga tonläge, som vi flere gånger haft tillfälle att beklaga. Herr de Wahl har som förf:s språkrör en utmärkt svår och tråkig uppgift, som han skiljer sig från med erkännansvärd frimodighet, och de öfriga rollerna gåfvos bra, liksom uppsättningen, som förut sagts, var ovanligt omsorgsfull och lyckad. — Vasateatern har nu åter tagit upp »Ett silfverbröllop» på repertoaren, och snart väntas »Giboyers son» med herr Eliason i hufvudrollen.

E. G.

MUSIK.

K. Operan.

Nov. 25. Martha. Dec. 4. Valkyrian.

Konserter.

Nov. 19. Rummel-konsert å k. operan. » 25. Aulinska kvartettens andra soaré.

Nov. 26. Fru Edlings konsert.

» 28. Rummel-konsert å k. operan.

» 29. Fru Nansens konsert.

Dec. 2. Rummel-konsert å Mus. Akademien.

5 3. Filharmoniska sällskapets första konsert (Schumanns Faust-musik).

» 7. Hrr Stenhammar och Bäcks första musikafton.