Ord och Bild: 1895

FRÅN GOETHES VÄRLD. I47

I Tyskland, Goethes eget land, har han under de senaste åren blifvit förbisedd af den nationela och mystiska riktningen, hvilken nu, liksom i århundradets början, tar afstånd från Goethe. Man har sålunda t. ex. kastat sig på knä för

detta verk, och några få andra essays och öfversättningar, af hvilka den senaste är det lilla urval Sånger, som denna tidskrifts utgifvare tillägnade intendenten Upmark 1892 (ej i bokhandeln). Flera af Goethes betydande verk äro icke alls eller dåligt öfversatta; vi sakna en litterär Goethe-biografi och hafva ej ens öfversatt X^ewes' värdefulla ehuru nu i en del fall föråldrade biografi. Lika litet hafva vi införlifvat några. andra standard works om Goethe med vår svenska litteratur. Goethe-Gesell-schaft har ingen svensk medlem mer än kung Oscar, Tissos tolkare, samt riksbiblioteket i Stockholm, och således har ej heller Goethe-Jahrbuch mer än dessa två svenska afnämare. I Lund, Upsala och Göteborg hålles den icke, och de Goethe-föreläsningar, som där förekommit, torde vara lätt räknade. Riksbibliotekets Goethe-litteratur är mycket ofullständig.

Dessa fakta äro för oss sorgliga. Ty en nations Goethetillägnelse är onekligen en ganska god mätare af dess kulturnivå. Och om än mången i vårt land läser sin Goethe i original, visar dock det ofvan framhållna, att Goethe ännu på intet sätt blifvit af vårt folk uppfattad eller uppskattad som hvad han är — ett af det senaste århundradets betydelsefullaste bildningselement.

Rembrandt als Erzieher och under häpnaden öfver denna paradoxernas kometsvans, hvilken svept kring horisonten, ej lagt märke till, att allt, hvad där finnes af kärna, äger man i fastare och med mera stadig glans lysande himlakroppar på Goethes firmament.

Och mången har under lyssnandet till Zarathustras tal funnit, att harmoniens ideal icke är ett med öfvermänniskans.

Men när Dionysoståget, med sina vilda mænaders dans, sina vällustigt ljudande pansflöjter och mordiskt svängda tyrsosstafvar, sina pantersprång och sina drufvors rus dragit förbi, liksom det tåg af medeltidspilgrimer, hvilka sjunga sitt Ave stella maris för att vagga sig själfva i villan, att deras väg bär till heliga orter, medan den endast stannar vid fru Venus' berg — då!

Då skall i plastisk ro stå kvar ljusets strålande gud, med bågen och med lyran, idéens och harmoniens, kulturens och humanitetens gud, Foibos Apollon, han, som i sin fullaste jordiska inkarnation kallades Goethe och som, i leende maktfullkomlighet, till det lilla Weimar flyttade Parnassos.

PÅ SJÖN.

Efter GOETHE.

ag suger ur naturens barm dess rika näringssaft, och modershuld och ungdomsvarm förnyar hon min kraft. Små böljor plaska kring vår båt i takt med roddarns år, och glidande förbi vår stråt ett berg till molnen når.

Öga, hvarför sorgset tåras? Vilja flydda minnen våras?

Vik, du dröm, som var mig kär! Lif och kärlek spira här.

Tusen stjärnor leka djupt i glittrande bölja, långt i fjärran veka dimmor höjderna hölja, morgonvind vårt segel för till skuggande bukt, och i böljans spegel glänser mognande frukt.

Karl rødvin.