Sida 54
LITTERATUR.
Oscar Levertin.
Det skrifs mĂ„nga goda böcker; vĂ„r sympati kan icke rymma dem alla. MĂ„nga mer eller mindre utprĂ€glade individualiteter med mer eller mindre mognad form, med röster af starkare eller sprödare klang och med idĂ©kretsar af dagens, gĂ„rdagens eller Ă€nnu Ă€ldre snitt till bottensats slitas hvarje höst och hvarje vĂ„r om vĂ„rt intresse. Likt en grupp cirklar, af hvilka nĂ„gra delvis tĂ€cka hvarandra och nĂ„gra knappast beröra hvarandras periferier, men af hvilka hvar och en behĂ„llit nĂ„gon om Ă€n sĂ„ liten del af sin yta oberörd af de andra, trĂ€ngas de dagligen om utrymmet pĂ„ vĂ„ra bord och i vĂ„ra hjĂ€rnor. Hvar och en, som nĂ„gon lĂ€ngre tid sysslat med bokvĂ€rlden, vet endast alltför vĂ€l, i hur hög grad ett litterĂ€rt erkĂ€nnande, ja nĂ„gon gĂ„ng ocksĂ„ en litterĂ€r beundran, lĂ„ter förena sig med en trött likgiltighet för sjĂ€lfva den diktareindividualitet, som utgör föremĂ„let. VĂ„ra egna lynnen Ă€ro ju, ocksĂ„ de, cirklar liksom de andra, liksom böckernas; och fullt lefvande blir vĂ„rt intresse för ett frĂ€mmande temperament först dĂ„, nĂ€r dess cirkel skĂ€r vĂ„r egen i en hotande nĂ€rhet af dess mest oberörda och djupast personliga trakter. Det Ă€r dĂ€rför vi sĂ„ ofta med missrĂ€kning lĂ€gga ifrĂ„n oss en nyss slutad bok, Ă€fven dĂ„ den ger oss föga anledning till klander; och det Ă€r ocksĂ„ dĂ€rför som vi â trots de bĂ€sta föresatser att icke lĂ„ta vĂ„rt omdöme förvillas af förutfattade meningar â icke kunna undgĂ„ att glĂ€djas, dĂ„ vi en grĂ„ decemberdag i bokhandelsfönstret Ă„nyo mötas af ett namn, som en mĂ„nga gĂ„nger lĂ€st och omlĂ€st bok redan hunnit göra kĂ€rt för vĂ„rt öga och vĂ„rt öra.
»Legender och visor» var en af dessa böcker, som gifva sin författare fast grund under fötterna. LikvÀl vanns icke heller detta slag med ens; det anseende af absolut förstarangsverk, som denna diktsamling Àger, har den förvÀrfvat sÄ smÄningom, man och man emellan, till större delen pÄ sidan om den skrifna och tryckta kritiken. Det Àr icke min mening att hÀr sÀga nÄgot ondt om vÄr svenska kritik. Den Àr icke elak af naturen. Snarare skulle man kunna beskylla den för allt för blygsamma ansprÄk; den brukar i regeln kunna stÀllas till freds med litet nog. Men den har en smula svÄrt för att fatta, och den har framför allt en afgjord motvilja för att öfvergifva en gÄng intagna positioner. Den lÀmnar dagligen de mest lysande exempel pÄ sanningen af den gamla satsen, att vanan Àr halfva naturen; och dÄ »Legender och visor» sÄg dagen, hade denna kritik lÀngesedan vant sig att anse Levertin för en halfgod författare, som dessutom hade oriktiga Äsikter. Inför den aktuela kritiken blef dÀrför resultatet en liten enkel succés ungefÀr jÀmförlig med den, som pseudonymen Alfaros dikter löjligt nog icke ha vunnit, men som en lycklig (eller olycklig) slump mycket lÀtt skulle kunnat förhjÀlpa dem till.
Men det var dÄ; de tre Är, som gÄtt sedan dess, ha beredt rum Ät Oscar Levertins diktning och namn, och man kan numera tala om honom som en af vÄra yppersta utan att dÀrigenom vedervÄga att komma i allt för skarp motsÀttning till
