Ord och Bild: 1895

En ringdans medan mor väntar...

Af Pelle Molin.

Med i bild.

fter den krokiga vägen öfver Hästberget sprang nu midt i natten Sal-mon från Nysvedjan. Nu hade han nytta af sin vana att löpa i skogen med lapparnes knämjuka gång: vägen var oländig och brådskan stor. Ännu hade han en god bit till bygden och dessutom ytterligare en half mil innan .... hvad var det?

Det knastrade i torra kvistar som under en tung kropp.

.... innan han om två timmar var framme hos den senfärdiga och hårdsöfda kvinna, som han så väl kände från föregående tillfällen af detta slag. Så många hundrade ifrige män, som bultat på hennes väggar och dörr medan svetten — ibland kall af ångest — gjort ljusa ränder i deras sällan tvättade ansikten! Ja, hon tog det där yrkesmes-sigt, vände och vred sig i sin varma säng och funderade på hvilken af hustrurna, som nu kunde vara i tur ... . nej, hvad var det?

En häftig fnysning afbröt skogens nattliga frid. Salmon förstod men fortsatte knämjuk och spänstig som en stålfjäder.

— I natt skulle han icke vänta så tålmodigt som förr . . . det var fara å färde i nybygget hemma; han skulle slå ut hennes fönster och dra henne i håret ur det där yrkeslugnet . . . Gud i himmelen! . . . Det gällde ju ett människolif! Klaga se'n för nämd och präst öfver Salmon i Nysvedjan .... håkhl Nej nu!i

Ett ilsket brummande, som strax öf-

vergick till ett hostande vrål några få alnar framför! Salmon hade förstått för en stund sedan, att björn var i närheten, men — så nära och af den kalibern! Han tvärstannade: »jag skall ge honom tid att lugna sig och löpa sin väg», tänkte han.

Ur vindfällen och risbråten reste sig besten på två ben och visade sina kritande hvita tänder och en öppen käft, röd som blod. »Ar du af den sorten?» sade Salmon. Med ett kattlikt språng nådde han en vissnad granruska från vinterns huggste, såg sig kvickögd omkring och sprang fram till en större fura. Nu stod det icke rätt till; hvad var det för en klåpare, som varit framme och svedt björnpälsen med en blykittling, gjort honom ursinnig — och tagit till bens? »Det ger sig väl . . . det går väl öfver», puttrade Salmon förargad.

Nu kom björnen under rytande raseri rakt emot honom. Det här blef en allvarsam sak; gudskelof för den tjocka furan. Nu var hon värd pengar för en obeväpnad man! Kunde han nu endast ha tillräckligt kvicka ögon och sina gamla säkra fötter —• annars blefve affären si och så.

Björnen är icke den senfärdiga, ludna klump, som man vanligen tror. I raseriets stund kasta honom hans kraftiga ben i långa, skjutande språng framåt mycket fortare än en senig och snarbent man kan löpa. Då brakar det i skogen; kvistar och torra grenar smälla under hans fötter; stubbar fara som boss åt sidorna; små granar böjas ned som hö-