Sida 506
Till VIKTOR RYDBERG
den 18 December 1892.
HjĂ€ltehög, med siardraget öfver pannan tankediger, reser sig en bild â en kĂ€mpes, som sitt stĂ„l Ă„t rĂ€tten viger... Manande du stĂ„r och mĂ€ktig, aldrig nĂ„dd af vindens kast, visande frĂ„n tidens vĂ„gsvall mot hvad evigt Ă€r och fast.
Idealens höge stridsman, oberörd af stundens tycken smider du till trygd och prydnad tankens svÀrd och sÄngens smycken. Grubblare pÄ tingens gÄta, barnafrom och mannavis sjunger du om ett i sjÀlen hÀgnadt skönhetsparadis.
Du Ă€r den, som, gudaelden bĂ€rande i konstrikt kĂ€ril, den till hĂ€lften slĂ€ckta lĂ„gan Ă„tertĂ€ndt pĂ„ sĂ„ngens Ă€ril: mĂ€stersĂ„ngaren i norden, som dess korer förer an â vĂ„ra striders, vĂ„ra lekars, vĂ„ra drömmars mĂ€rkesman.
Sedan dagen dÄ du modigt öfvergaf den diktens julle, som i rosig morgontimme ut mot solen styra skulle, under stormar, strid och fara, under mödor utan namn mÄnget vetenskapens rangskepp tryggt du lotsat har i hamn.
Din Àr Àran att ha bitrÀdt ljusets lÀra, din bedriften att ha fört dess sak mot seger genom tunga vapenskiften. Dock jag vet, du var ej ensam: medlet blott i Herrens hand att försvaga vÄldets vÀlde, lÀgga mörkrets makt i band.
Och af jullen, lydigt lÀmnad, byggd af dröm frÄn strÄlfull gryning, kastas undersköna »spillror» upp med hafvets aftondyning. Hinna fick han, hÀrligt hinna sagoön pÄ rytmer rik, medan hafvet mÀngt i dikten in sin sorlande musik.
***
SĂ„ vi vant oss se dig ömsom svĂ€rd i tankens verkstad slipa, ömsom stĂ€mningar och kĂ€nslor sjĂ€lfullt fint i flykten gripa â vapensmedjans mĂ€ster Gudmund sĂ„ var mĂ„larstugans ock. Tager tĂ€nkarn vĂ„r beundran, skalden tar vĂ„r kĂ€rlek dock.
Ja, vĂ„r kĂ€rlek. Ădle store! Ord förmĂ„ ej tolka glöden af de kĂ€nslor hĂ€r i lifvet, hvilka öfverlefva döden... Bland de mĂ„nga, som ha funnit ledning, hjĂ€lp och ljus hos dig, en jag vet, hvars kĂ€rlek brinner djup och stark och innerlig.
