Ord och Bild: 1895

HERRGÅRDSSÄGNER.

225

Hon gick nu och gällde för fältmarskalkens tjänstekvinna en kort tid, men då hon fått ordnadt allt för hans flykt, bytte hon kläder med honom, så att han obemärkt kunde lämna lägret. Han undkom alla efterspaningar och anlände lyckligt till Sverige samt bosatte sig på sitt slott, Vapnö.

Sju år förflöto, utan att han fick någon underrättelse om sin hustru, som stannat kvar i det ryska lägret; fältmarskalken trodde nu, att hon var död, och trolofvade en förnäm fröken.

Bröllopet stod på Vanäs under stor fröjd och gamman, men andra bröllopsdagen inträder i gästabudssalen en fattigt klädd kvinna och närmar sig utan vidare den förnäme brudgummen. Fältmarskalken ser skarpt på henne och igenkänner sin rätta hustru, som vågat sitt lif för hans frihet och nu ändtligen själf fått tillåtelse att återvända till fäderneslandet.

Fältmarskalken tog henne hjärtligt i

famn, och när den unga bruden såg detta, ville hon lämna salen för att fara bort från Vapnö. Då trädde den återkomna hustrun fram till henne och sade: »Ingalunda har jag återvändt hit för att vålla någon sorg; du har blifvit vigd vid fältmarskalken och är vorden hans maka, sedan I båda med skäl höllen mig för att vara död.»

Hvarken bruden eller fältmarskalken ville dock höra talas om, att den hemkomna skulle lämna Vapnö, och så öfverenskommo de slutligen, att de alla tre skulle vara tillsammans till lifvets slut.

Så skedde äfven; fältmarskalken lefde i fred och ro med sina båda hustrur, och man såg honom ofta spatsera med dem i Vapnö park; vid sin högra arm förde han den äldsta af dem och vid hans vänstra stödde sig den yngsta.

Hvilken af de tre, som först gick ur världen, är icke kändt, men i familj e-grafven står fältmarskalkens likkista midt emellan hans båda hustrurs.

litteratur.

©erhart ]Hauptmann.

*Y"\är man talar med en fransman och han kommer att nämna det inflytande, som nordisk litteratur utöfvat på söderns, så upptäcker man snart, att han med Norden förstår icke blott Skandinavien, utan äfven Ryssland. Och vill man acceptera denna vida uppfattning af begreppet Norden, så kan man i korthet säga, att den största begåfningen bland Tysklands unga dramatiska författare mottagit sina tidigaste impulser från Nordens litteratur. I hans första arbeten spårar man nämligen otvetydiga släktdrag både med Tolstoi och med Ibsen. Men Tolstojs inflytande visar sig i hans första drama starkast och mest öfverväldigande, och först senare finner man, att den ryske diktarens norske samtida tagit väldet öfver den unge tyske dikta-

Ord och bild, 41de årg.

rens känslovärld och fantasi. Ja, det finns till och med i det arbete, med hvilket Hauptmann debuterade, ett uttryck, som låter förmoda, att den tyske diktaren i början känt sig främmande ej blott för Ibsen, utan äfven för Zola.

Hauptmanns första skådespel hette »Vor Sonnenaufgang», och författaren betecknade det redan på titelbladet som »ett socialt drama». Känslan af de sociala missförhållandena, af klyftan mellan de olika samhällslagren har i Europa framkallat en hel litteratur. Denna litteratur är som bekant af vidt skiftande innehåll och karakter. Den begynte med lidelsefullt angrepp mot det nuvarande samhällets orättvisor, och den tog särskildt i Skandinavien mer än en gång formen af en anklagelse, hvilkens styrka dock i vår litteratur aldrig nått upp till den nästan gammaltestament-

15