Ord och Bild: 1895

i 82

dagboken.

Insända jultidningar.

Iduns julnummer. Utg. Frithiof Hellberg. Pris i kr. Från Nordanbygd. Bilder från Norrbotten. Julen 1895.

Utgifven från Luleå. Värmländingarne. Värmländsk jultidning 1895. Julafton. Stockholm: Nordin & Josephson. Kristiania & Kjöbenhavn: Hjalmar Biglers förlag. Konstnärsgillets julblad. 189}. Utg. af Wentzel Hagelstams förlag. Helsingfors.

Förvillelser, berättelse af Hjalmar Söderberg. Det lilla välskrifna arbete, med hvilket den förut egentligen som finkänslig och själfull kritiker kände Hjalmar Söderberg debuterat som novellist, har haft den oturen att vid sitt första inträde i världen få på sig en falsk etikett. Bekymrade kritici hafva sökt klistra på det den farliga skylten: insmuggling af omoraliskt kontraband, medan i själfva verket få böcker haft mindre onda afsikter mot en dygdig värld, och den i verkligheten — hvilket möjligtvis kan kallas ett fel — ej vill smuggla in något alls utom en på god prosa nerskrifven Stockholmshistoria.

Det finns åtskilliga former af indifferens mot lifvet. En är den objektive naturalistens kallblodiga metod att skildra allt med samma samvetsgrannhet och betrakta dygd och last — för att än en gång använda Taines allciterade ord —; som socker och vitriol. En annan indifferens är filosofens, för hvilken mänsklighetens sätt att blåsa upp sina »faits divers» förefaller sorglustigt löjligt, och som ler mildt och medlidsamt eller torrt och öfverlägset mot myrstackens indignation och bikupans upprördhet. Hjalmar Söderbergs kallsinnighet mot världen är snarare flanörens, som ser på lifvet med det halfva och tre fjärdedels intresse, med hvilket han på gatan betraktar människobarnen, som trängas ikring honom och som med sina glada och sorgsna ansikten göra hans promenad eggande och händelserik. Här ler han åt ett infall, hördt i förbifarten, där känner han medömkan med en hopbiten smärta i en sluten mun, rundt ikring honom susar intrigen och brusar fåfängan, och makt- och lyxkampens heta anda känns i luften öfver trottoaren. Men alla dessa intryck vexla, alla dessa figurer anslå toner, som fort förflyktiga, bilderna teckna sig i flanörens själ lätt, raskt och skarpt som de fort konturerade typerna i en tecknares skissbok. Man må ej tro, att en sådan stämning gent emot det lif, som skildras, ej kan hafva konstnärliga fördelar. Tvärtom, flanörens skeptiska

axelryckning frälsar från många smaklösheter, från falskt patos och uppstyltade attityder, den gör tempot raskt, stilen nervös och expressiv, och gjuter något af lätt sorgmodig, lätt lustig ironi öfver det hela.

Men skuggsidan blir bristen på fördjupning. Bifigurerna komma snarare till sin rätt än första plans-personerna, hvilkas öde dock framför allt måste rycka oss med. Hufvud-'oersonen i »Förvillelser», Thomas Weber, är bestämdt som realistisk fotografi af en stor sanning, men han syns mig liksom hans ung-domsälskade sakna den skärpta poetiska sanning, som låter oss känna i takt med honom eller åtminstone intimt och som en anförvandt förstå honom. Man har, när man läser hans ungdomshistoria, en känsla som om den berättats om en främmande, om någon, för hvilken man blott halft kan intressera sig, liksom författaren själf ej hyst mer än halft intresse för hans gestalt. Så kan hans sorg och glädje verka tomt och trist, därför att författaren ej har figurerna och alltså ej heller oss i sin hand. Men ihågkommas bör alltid, att det är helt unga och tanklösa människor han skildrar — deras tankar, känslor och anleten äro ännu släta, lifvet har ännu ej gifvit deras röster sin fulla och mäktiga resonnans. Men borde vi icke i stället fått mer ungdomsfart, ungdomsdrömmen, lifsgryningens stämning af oklar melankoli och starka förhoppningar? Allt är torrt, lillgammalt och bråd-moget på en gång hos Thomas Weber —-typen är kanske så hvardaglig och tom, att hans odyssé aldrig fullt kan intressera.

Kanske svarar författaren på anmärkningar som dessa, att hans bok framför allt ville gifva en ensemble, en spegling af det nya släkte, af det lif, som den dag i dag rör sig på Stockholms teatrar, gator och hem. Han tycker sig då i sin rätt att ej fördjupa analys och människoskildring, men låta helhetsverkan fylla i, där det fattas individualisering. Det är också onekligt, att denna sida af hans bok har verkligt ovanliga och med orätt förbisedda förtjänster. Om hans personer någon gång glida förbi som skuggor, är scenen, där de röra sig, alltid upplyst och lefvande. Det är ett Stockholmsbarn som skrifvit denna historia från Stockholm, och näppeligen hafva sedan Strindbergs dagar dess gator och torg, dess lufttoner och stämningar mästerligare skildrats. Redan på första sidan möter en bit som denna: »det var en af de sista dagarne i april, en orolig dag med hafsblå himmel och stora,