Sida 245
HerrgÄrdssÀgner.
Efter skÄnska allmogeberÀttelser, upptecknade af Eua Wigström (Aue).
I.
RÄbelöf och Odersberga.
/^Vdersberga gÄrd, som nu hör till herr-gÄrden RÄbelöf i Villands hÀrad i SkÄne, var i gamla tider bara en liten mager gÄrd, och den var ingen bit fetare, dÄ en af vÄra krigiske kungar skÀnkte den gÄrden Ät en af sina generaler. Hvad denne herre egentligen bar för namn, Àr icke sÄ lÀtt att utreda, ty visserligen kallades han Skytten, men detta kan godt vara ett öknamn, nÀr man betÀnker, hvad den karlen har gjort.
Det var nÀmligen sÄ, att dÄ generalen fick se, hvilken mager, usel jordbit han fÄtt af kungen, satte han sig i sinnet att öka sitt omrÄde, till en början med hela Odersberga by.
I den tiden fanns i byn en orimlig mÀngd krÄkor, som gjorde ohÀgn pÄ böndernas Äkrar, snappade bort deras smÄ gÄsungar och kycklingar samt gjorde mycken annan förtret. Ty bönderna hade dÄ, förstÄs, inga skjutvapen, sÄ strÄkfÄglar af alla slag just kunde spela dem pÄ nÀsan, som man sÀger.
»Jag skall skjuta edra krÄkor, godt folk», föreslÄr dÄ generalen, och Odersberga byfolk tyckte, att det var en bra och hederlig nabo, som kungen gett dem.
Generalen försummade sig ej utan tog sin krigarebössa och kom ned till byn. Hej, sÄ lustigt hÀr nu skulle bli i alla krÄknÀstena!
Ja, lustigt blef dÀr i byn, men pÄ helt annat sÀtt, Àn byfolket hade tÀnkt, ty hur det nu Àn mÄnde ha varit fatt med generalens krigarebössa, sÄ Àr det visst, att dÀr gick eld i bondgÄrdarnes halmtak, dÄ generalen sköt krÄkor.
Hela Odersberga by brann af vid den krÄkjakten, men bönderna voro dock nu icke armare, Àn att de kunde bygga den upp igen. Och krÄkorna de kommo Äter till sina forna bopÄlar.
Ăter igen ville generalen vara sĂ„ god och skjuta strĂ„kfĂ„glarne; men nu skulle det dĂ„ icke gĂ„ sĂ„ galet som sist, kan en veta; men den dĂ€r bössan mĂ„ste visst fĂ„tt ovanor i krigen, ty Ă„ter sköt generalen eld i byn sĂ„ att den nedbrann i grund.
Nu osade dock Odersberga byfolk brÀndt horn, som man sÀger, i den nya branden, och bönderna ville hellre ha krÄkorna till sina nÀrmaste naboar, Àn generalen, som nog var en vida vÀrre strÄkfÄgel.
Ănnu en gĂ„ng byggde bönderna upp sina gĂ„rdar, men hvad hjĂ€lpte det i dessa tider att de bĂ„do generalen att lĂ„ta krĂ„korna bygga och bo i fred; han gjor-
