Ord och Bild: 1895

litteratur.

Emile Zola.

otsatserna i det moderna franska själslifvet kunna kanske bäst uttryckas medde gamla utslitna slagorden: realism och idealism. Men idealismen under sextio-, sjuttio-och åttiotalen tager en särskild form, präglad som den är genom pessimismen, som då härskar. Zolas ungdomstid inföll under den idealistiska pessimismens blomstringsår. Det andra kejsardömets Frankrike bevittnar denna besynnerliga och intressanta utveckling af romantiskt optimistisk idealism ä la Victor Hugo till världsförakt. När Zola var 16 år och började författa, utgaf Flaubert sin bästa roman, Madame Bovary, och ett år efter utgåfvos två diktsamlingar, Gautiers Emaux et camèes och Théodore de Banvilles Odes funambidesques. »Madame Bovary», utkommen 1856, och de bégge diktsamlingarna från år 1857 tala i ett afseende samma språk, trötthetens och världsföraktets. Diktarne vända sig från verkligheten till formen. Verklighetsfientlighet och formdyrkan äro drag, som utmärka denna idealistiska pessimism. Théodore de Banville utmejslar rimmen till sådana vidunderligheter som marionettes — les filles gu on marié honnètes, Gautier förkunnar, att formen ensam är allhärskande och oförgänglig i stycket l' Art, där han säger:

L'art robuste Seul a 1'éternité,

Le buste Survit à la cité.

Diktarens dåvarande trosbekännelse tar sig uttryck i Mussets bekanta ord, att han är född för sent i en för gammal värld. Sarah Bernhardts valspråk återger med spirituel fyndighet pessimismens hjärtesuck i orden: »Toutpasse, toutcasse, tout lasse». Flaubert, som är realist, är icke desto mindre formpedant och dränker sin stora begåfning i petigt formpedanteri. Han finner världen tråkig, och tesen i madame Bovary kunde sägas vara världens tråkighet, och i sin brefväxling med George Sand säger han om och om igen, hur galen diktaren är, som anstränger sig för att skapa ett

mästerverk. Han känner sig oförstådd: i en värld af dumbomar har diktaren ingen plats, och han försäkrar, att poetisk skaparkraft är en dumhet, ett kastande af pärlor för svin, när publiken, som förstår, på sin höjd utgöres af ett tiotal personer i ett helt folk. Baudelaire, en hyperraffinerad kulturdiktare, har i detta fall precis samma åsikt: dikten och verkligheten äro två skilda världar, den ena skön och intressant, den andra tarflig och lumpen, och diktarens uppgift är att lefva fjärran från pro-fanum vulgus, i en frivillig landsflykt från den simpla verkligheten.

Detta missnöje med verkligheten, en aristokratisk diktarpessimism, har sin grund i en stigande misstämning hos diktarne öfver den romantiske individens betydelselöshet. Det är en känsla af diktarens isolering i nutidslifvet med dess praktiska uppgifter, en upptäckt af den rena skönhetsvärldens otidsenlighet i en praktisk tid. Föraktet och den öfverlägsna ton, hvarmed diktaren behandlar verkligheten, uttrycker också en känsla af underlägsenhet, icke blott en känsla af öfverlägsenhet, en känsla af underlägsenhet inför det praktiska lifvet, hvilket sotn ett hemskt vidunder skrämmer och förlamar idealisten. Han känner sig bortkommen och liten i en värld, hvilkens maktmedel han ej förstår och där konkurrensstriden rasar.

Samma bortkommenhet och dunkla farhåga utmärkte också kejsardömet och den officiela världen. Napoleon III:s hof är ett salongshof, man vet där mycket väl, att man icke är populär, men vill ändå bibehålla skenet. Man söker skapa sig ett konstladt anseende genom konstlade medel, man bländar t. ex. allmänheten genom paradståt som vid utställningen 1867. Hof-hållningen är mera lysande än någonsin, kejsarinnans toaletter, hertig de Mornys kärleksäfventyr, hertiginnan de Sagans baler påminna om lyxen och skandalerna under Ludvigarna. Man eggar lyckojägarnas passioner genom oerhörd korruption och söker utestänga nya frågor genom att sysselsätta allmänheten med hofskvaller, och därigenom att man endast gynnar de officiela kotteri-