Sida 557
VILDVIN.
S"
Utan att se sig om simmade han ut mot den öppna horisonten, som pÄ ett stÀlle glÀnste fram mellan öarne. DÄ solen sjönk, lÄg det öppne hafvet framför honom och bakom honom sÀnkte sig öarne lÄngsamt ned i djupet.
DÄ solen Äter höjde sig, voro de försvunna, och rundt omkring honom bredde sig endast hafvets oÀndliga krets. Men alltjÀmt fortsatte han sin fÀrd, stirrande framför sig med bleka blickar.
I Ànnu tvenne dagar och tvenne nÀtter simmade han, utan hvila, utan uppehÄll. PÄ aftonen af den första dagen sÄg han ett blÄtt band höja sig vid ho risonten; men pÄ midten var det som slitet, och dÀr sÀnkte sig solen i hafvet. Dit styrde han sin kurs. DÄ den andra
dagen grydde, var det blĂ„a bandet bakom honom och sjönk sakta i hafvet. Sedan sĂ„g han intet â intet annat Ă€n himmel och haf.
Men dĂ„ solen den tredje morgonen höjde sig öfver de öde vattnen, stannade han och lĂ€t sina blickar glida rundt horisonten. Han höjde sig upp och inandades med vidgade nĂ€sborrar den rena, salta luften. Han lyssnade till bruset af de lĂ„nga vĂ„gorna, som majestĂ€tiskt rullade frĂ„n himlarand till himlarand, utan att hejdas af nĂ„got hinder pĂ„ sin vĂ€g. DĂ„ vidgade sig hans ögon och speglade Ă„ter i sorglös ro den blĂ„a rymden, â och han höjde sina armar öfver hufvudet och dök lĂ„ngsamt ned i det oĂ€ndliga djupet.
Vilclvin.
Dagarna dala mot grĂ„blek oktober, gulnade lofven begynna sin dans â Ă€nnu dock skimrar likt eldig cinnober vildvinets bladverk i höstsolens glans. HĂ€rligt de slingrande rankorna sira med sina glödande fĂ€rger min gĂ„rd, medan de kyliga vindarne fira vissnandets vemod i tunga ackord.
Rodnande vildvin, du kan dock ej bergas undan förgÀngelsens skonslösa lag, snart skall din fÀgring af vintern för hÀrjas, isas af frostens kristaller en dag. Hell dig Àndock! NÄr mitt hjÀrta vill brista, fylldt af en aning om nalkande död, ville jag hylla som du i det sista sommarens glÀdje och sommarens glöd.
E. N. Söderberg.
