Ord och Bild: 1895

i 52

dagboken.

des oeuvres cités. Portraits et fascirailé. Paris, Plon-Nourrit. 1893 —1895).

Denna dagbok, förd under loppet af fyrtio år, låter oss följa den berömde konstnären från hans tjugufemte år genom ett lif, som mera än de flestas var stort och plågsamt, rikt på tankar och fruktbart i sin nyskapande kraft. Han skref dessa dagbokshäften för att få lugn efter sina sinnesrörelser, för att finna och analysera sig själf, såsom han analyserade allting annat. Sådan Delacroix framträder i sin »Correspondance» och i sin »Journal», är han intagen af en på samma gång hög och fri filosofi och moral; hans skaplynne är subjektivt och djupt aristokratiskt, fullt af ordning, regelbundenhet och metod; hans hypokondriska temperament inverkar på hans sätt att vara, som är kantigt, såsom ömtåliga naturers, hvilka varit utsatta för för mycket tryck utifrån, och på hans omdömen, som äro stränga, ehuru utan afund, misstänksamma, till och med orättvisa. Han är besvärad af sin tafatthet, han upptäcker det tråkiga och alldagliga i allt och utvecklar en negativ elektricitet, som håller den uppriktigaste beundran på afstånd. Han har det så trångt i världen som i ett fängelse. Han existerar tack vare dessa otåliga illusioner, som finnas hos stora konstnärer, och denna tillkämpade föresats, som är utmärkande för de ädlaste bland de lefnadströtta. Han tror sig älska ensamheten men har behof af förströelser, ja af smicker. Trots det liknöjda i hans lynne griper han sig energiskt an med gigantiska arbeten. Ty arbetet, »arbets rus», ger honom nytt lif. Han kastar

sig öfver det med raseri, kufvar sin maklighet, far illa med sig, tänker blott på att uppnå det mål han föresatt sig. Ännu ett drag: han har ingen aning om den verkliga storheten i sin begåfning.

I denna på psykologiskt intresse så rika dagbok framträder Delacroix både såsom kritiker och såsom skapande konstnär. Anhängare af »det sköna», troende på tillvaron af något absolut på det estetiska området, var han ständigt upptagen af att framställa Dantes, Byrons och Shakesperes fantasiskapelser, dem han uppfattade på sitt eget vis. I konsten älskade han de episka måtten. Hans artistiska uppfostran förde honom emellertid ej till Italien. Han tycktes hafva varit rädd för att lära af de gamle mästarne: de äro, säger han, ej mindre farliga än de äro nyttiga; de gifva konstkritiken vapen i händerna emot hvarje originalitet. Till Belgien kom han först 1850; dessförinnan kände han till de gamla skolorna endast genom Louvren och ett par privatsamlingar och kom aldrig att göra bekantskap med de primitive. Han älskade Tizian och Veronese och anade Velasquez. Vår tid har svårt att förstå hans djupa beundran för Rubens, som är så föga intellektuell och i all sitt mästerskap så ytlig, men den skall så mycket mera erkänna den fina urskiljningen i Delacroix' smak, då han talar i så underbara ord om Rembrandt, om gotiken, om den engelska skolan samt om Corot och Millet, dessa nydanare, till hvilkas krets vi räkna äfven honom själf.

(Efter Ary Renan i »Gazette des beaux-arts».)

TEATER.

Stockholms teatrar.

Djurgårdsteatern.

Direktion: Alb. Ranft.

Maj 18. Senator Andersson. Lustspel i 3 akter af Franz von Schönthan och Gustav Kadelburg. Fri öfvers, af O. Wijkander.

Juni 8. Jorden rundt på 80 dagar. Dramatiseradt reseäfventyr i 15 tablåer af Jules Verne och A. d'Ennery.

Juli 15. Texas-Jack. Amerikanskt lustspel i 4 akter. Bearbetniug af Ch. Kjerulff. Svensk öfvers, af C. Correus.

Aug. 12. För tidigt. Proverb i 1 akt af Anders de Wahl. Herr Kalfaktorn. Lustspel i

3 akter af Ch. Bossel och Edm. Delavigne. Öfversättning.

Arena-teatern.

Aug. i. Den sköna Melusina. Sagospel med musik, sång och dans i 4 akter och 10 tablåer af Ernst Pasqué. Musiken af Ferd. Langer. Fri öfversättning af L. A. Ahlgren.

Djurgårdsteatern.

Man och man emellan i väl underrättade kretsar, som jämväl äro i tillfälle att göra jämförelser, omtalas denna sommarsäsong som ovanligt lycklig och vinstgifvande för Djur-