Sida 139
LITTERATUR.
Finlands yngre finska litteratur.
Med 8 portrÀtt efter original af Albert Edelfelt, Eero JÀrnefelt och Louis Sparre.
Tid sidan af vÄr folkdiktnings vÀldiga alster har hos oss först sedan ett par decennier tillbaka en rikare och vÀrdefullare litteratur pÄ finska blomstrat upp. Tiden, som ligger mellan Kalevalas och Kantele-tars offentliggörande och det nyaste utvecklingsskedet i vÄr odlings historia, kunde icke vÀcka till lif andlig produktion pÄ ett sprÄk, som blott ansÄgs vara de obildades och hvilket man dessutom genom 1850 Ärs oerhörda censurförbud utestÀngt frÄn all annan litteratur Àn den, som hade till ÀndamÄl »religiös uppbyggelse eller ekonomisk nytta». Men nÀr sedan dÚ frön mognat, som sÄtts af de vaknande nationalitetsstrÀf-vandena vid seklets midt, nÀr finskan pÄ alla omrÄden begynt trÀda i det sociala och kulturela lifvets tjÀnst, dÄ började Àfven de litterÀra anlagen att i rikare mÀngd söka sig uttryck pÄ detta sprÄk. Icke som om mellantiden skulle saknat skriftstÀllare pÄ finska. TvÀrtom : den har att uppvisa nÄgra, hvilkas betydelse skulle blifva icke allenast banbrytarens, utan ocksÄ vÀgvisarens och lÀromÀstarens. Men dessa samlade icke genast ikring sig lÀrjungar och efterföljare, ty jordmÄnen var Ànnu ej fÀrdig. De framstÄ som tidigare mognade, enstaka delar af en sÄdd, hvilken i sin helhet gÄtt i ax först nÄgot Ärtionde efterÄt.
Denna yngre finska litteratur Àr redan sÄ vÀrdefull och sÄ rik, att den intresserar bÄde genom betydande individuela företeelser och genom sin hela riktning. En del af dess alster Àr kÀnd genom öfversÀttningar, mest i Skandinavien, men Àfven i andra lÀnder. En annan del, ofta af icke mindre vÀrde, Àr oöfversatt. Hvad som försvenskats och lÀsts i Sverige har vÀckt uppmÀrksamhet i vÄrt gamla moderland. Och som ett nytt bevis pÄ att intresset för vÄrt andliga framÄtskridande dÀrstÀdes Àr tillrÀckligt starkt för att icke vara beroende
af dess sprÄkliga former, mÄste jag betrakta red:s af Ord och bild uppmaning att ge tidskriftens lÀsare en öfverblick af hvad den finska litteraturen under senaste tider frambragt.
Det Àr denna vÀnliga uppmaning, jag i
nedanstÄende rader skall söka efterkomma*. *
Den yngre finska litteraturen stÄr i intimaste samband med det kulturarbete, som under senaste decennier nÀstan feberaktigt pÄgÄtt hos oss. Med det materiela, som brutit bygd i ödemarken under kamp mot frostÄr och nöd, som vida omkring i vÄrt land öppnat ljusa flÀckar, dÀr nu pÄ den forna vildskogens plats en Àngsligt öfver-vakad gröda spirar upp och dÀr trefna stugors hvitrappade skorstenar ersatt de gamla svarta pörtenas rökfÄng. Med det andliga, som i samma ödebygder fört in en ny civilisation med lokomotiv och ÄngsÄgar, med folkskolor och folkhögskolor, med stockspekulationer och nykterhetsstrÀfvanden. Den uttrycker folkets kÀnslor och uppfattning gentemot allt detta, och dess vÀrde som en dylik exponent förringas icke dÀraf, att mÄnga bland dess representanter genom sin börd tillhöra allmogen, en stor del aldrig uttrÀdt ur densammas led.
Denna litteratur Ă€r sĂ„ledes till sitt innehĂ„ll i högsta grad folkets egen, fullstĂ€ndigt framsprungen ur dess midt. Ăfven i ett annat afseende Ă€r den Ă€kta finsk. Dess idealism och dess realism â ty bĂ„da finnas utprĂ€glade â Ă€ro icke pĂ„verkade af frĂ€mmande litteraturströmningar. Realismen har sin grund i finnens sunda förstĂ„nd och nyktra syn pĂ„ hvad som omger honom, idealismen Ă„ter sammanhĂ€nger med folkets religiösa uppfostran samt med den sida af nationalkarakteren, som diktat de fjĂ€rran-
* Jag gör icke ansprĂ„k pĂ„ fullstĂ€ndighet; dem, som önska en sĂ„dan sĂ„ vĂ€l i bio- som bibliografiske afseende, hĂ€nvisar jag till Ă. Aspelins uppsats i »Finland i içi:de seklet».
