Sida 651
dagboken.
23
RÄttgummans upptrÀdande verkade ej lyckligt, fröken Magnusson gaf rollen sentimentalt predikande, men medgifvas bör, att det nog ej Àr lÀtt att fastslÄ, huru den rollen skall gifvas. Ej heller har jag klart för mig, hur jag skulle önska Allmers roll gifven, emellertid föreföll mig herr Svennberg nÄgot för obestÀmd, för »blöd», för litet »karl hela dagen». Han fick dÀremot vackert fram den varma, lugna stÀmningen öfver sista akten, som gör
styckets slut sÄ ovanligt försonande och vackert för att vara af Ibsen. Herr Ranft passar nog ej strÀngt taget för Borgheim, men rollen Àr ju hvarken dunkel eller svÄr, och herr Ranft hade rÀtt uppfattat men betonade nÄgot för starkt, det friska, glada draget hos honom, som tycker det Àr sÄ vidunderligt hÀrligt att vara vÀgbyggare. UppsÀttningen var mycket vÄrdad och dekorationerna tilltalande. E. G.
MUSIK.
Operan.
Fru Gulbransons gĂ€stspel blef tyvĂ€rr blott af helt kort varaktighet. Förutom i Elisabets roll i TannhĂ€user lĂ€t den vĂ€rderade artisten endast höra sig sĂ„som Ammeris i Verdis Aida. Som bekant har vĂ„r seen i fru Linden stĂ€dse haft en ypperlig framstĂ€llarinna af den stolta egyptiska kungadottern, och mĂ„hĂ€nda var det detta, som Ă„tminstone bidrog till att denna fru Gulbransons prestation, ehuru i och för sig af stort vĂ€rde, ej gjorde det mĂ€ktigt gripande intryck som hennes Elisabet, â ett parti som man i Stockholm just ej varit förvand att se eller höra sĂ„ sĂ€rdeles idealiskt Ă„tergifvet. I öfrigt torde nog fru Gulbransons temperament mera ligga för och hennes musikaliska utveckling leda henne i riktning mot de wagnerska kvinnogestalterna, hvaraf sĂ„ smĂ„ningom torde blifva en oundviklig följd, att sĂ„ngerskan blir allt mera frĂ€mmande för hvad man menar med opera i egentlig mening. NĂ„got hĂ€raf förmĂ€rktes nog redan nu vid jĂ€mförelse emellan fru Gulbransons sĂ€tt att Ă„tergifva de bĂ„da partierna.
Ej mindre Àn tvenne debutanter Àro att anteckna frÄn den nÀrmast gÄngna tiden: fröken Sparrman sÄsom Margaretha i Faust, densamma sÄsom Zerlina, samt fröken Kragballe som Eurydice. Den sistnÀmda gjorde lycka lika mycket genom sin behagliga friska och vÀlskolade röst, som genom sin stÄtliga och för rollen sÀrdeles lÀmpliga apparition. NÄgot som verkade gladt öfverraskande vid fröken Kragballes debut var att höra henne fullkomligt ledigt och i allmÀnhet korrekt
röra sig pĂ„ svenska sprĂ„ket â ett exempel, som borde tagas ad notam af en viss annan vid operan anstĂ€ld ung dam af utlĂ€ndsk extraktion, som emellertid tills dato visligen aktat sig att öfveranstrĂ€nga sig i detta afseende ââ sĂ„vĂ€l som i Ă„skilliga andra.
Fröken Sparrman höll icke sĂ„som Margaretha hvad hon lofvade som Julia. Hvarför ocksĂ„ lasta pĂ„ dessa smĂ„ spĂ€da skuldror en börda som denna? Margarethas parti Ă€r det i Ă€n högre grad Ă€n Julias olĂ€mpligt att anförtro Ă„t en debutant. Det stĂ€ller i sanning ganska höga fordringar till och med pĂ„ en vokalt och dramatiskt mogen konstnĂ€r; att en oerfaren ungdom, utan seen vana, utan förmĂ„ga att koncipiera, Ă€n mindre genomföra en enhetlig uppfattning af rollens dramatiska innebörd, och dĂ€rtill besvĂ€rad af en tydligen i hög grad generande rampfeber, skulle kunna bĂ€ra upp Margarethas parti, vore nĂ€ra nog orimligt att begĂ€ra. BĂ€ttre lyckades dĂ„ fröken Sparrman som Zerlina i Don Juan â men hĂ€rmed Ă€r jag ju inne pĂ„ sĂ€songens stora evenemang: d'Ăndrades gĂ€stspel.
Man gick hĂ€r och vĂ€ntade och vĂ€ntade; den bebĂ„dade första Don Juan-förestĂ€llningen uppsköts gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng »pĂ„ grund af trafikhinder», och till sist trodde man, att allt samman förfrusit i isen: d'Ăndrade, och med honom Don Juan, Vilhelm Tell, Barberaren, Rigoletto---. Men sĂ„ en vacker vintermorgon förkunnade tidningarne, att den frejdade sĂ„ngaren Ă€ndtligen anlĂ€ndt, och dagen dĂ€rpĂ„, den 6 mars, gick första förestĂ€llingen af stapeln.
Det blef en verklig festrepresentation. En
