Sida 551
Hafsmannen.
Af Tor Hedberg.
Med hÀnderna under nacken, ögonen skyddade för solstrÄlarne af det öfver pannan fallande, vÄta hÄret och det breda bröstet glÀnsande i vattenbrynet liksom en af vÄgorna öfverspolad klippa, gled han sakta fram pÄ hafvet. Vinden sof, men hafvet rörde sig i lÄnga dyningar, pÄ hvilkas sluttningar solen lekte. De gungade honom makligt, slogo sakta sorlande mot hans kropp och vÀtte skÀgget kring hans mun, pÄ hvars tjocka, röda lÀppar ett lÀttjefullt leende hvilade. Stundom lyfte de hÄret frÄn hans ögon, hvilka sorglöst speglade den oÀndliga blÄa stillheten.
Solen brÀnde. DÄ huden pÄ hans ansikte och bröst blef torr, och smÄ, glindrande saltkristaller började afsÀtta sig i hans hÄr, vÀltrade han sig makligt rundt i vattnet och Ätertog sÄ sin förra stÀllning. Ibland slog han ett slag med den fjÀlliga stjÀrten, hvars fenor ljudlöst rörde sig i det genomskinliga vattnet. DÄ sköt han fart, sÄ att vattnet porlade lÀngs hans glatta kropp, och det bildade sig en fÄra efter honom, som snart Äter utplÄnades af vÄgorna. Och dÄ farten saktade och slutligen alldeles upphörde, reste han sig ett ögonblick upp i vattnet, lÀt sina blickar spejande glida öfver den blÄa kretsen, hvars medelpunkt han var, och sjönk sÄ ner igen.
SÄ dref han lÀnge, medan den glödande solen lÄngsamt sÀnkte sig frÄn zenith. Tiden tycktes stÄ still, lÀttjefullt vaggande af och an liksom hafvets dyningar. Ett par gÄnger gÀspade han af salig leda.
Plötsligt hörde han ett hastigt annalkande sorl och sÄg en fena skÀra vattenytan icke lÄngt ifrÄn honom. I nÀsta ögonblick kom en delfin framilande, hoppade med ett lekfullt skutt öfver honom, och fortsatte sin vÀg. Han blinkade ofrivilligt till och hade knappt hunnit Äter öppna ögonen, dÄ han sÄg en andra delfin glÀnsa i luften ofvanför honom; sÄ en till och Ànnu en, i en lÄng rad kommo de framilande, hoppade öfver honom och stÀnkte salta droppar i hans skrattande ansikte. Men den sista hoppade för tidigt och kom ner tÀtt invid honom, sÄ att han kÀnde hans hala kropp glida öfver bröstet. Blixtsnabbt strÀckte han sina armar för att gripa honom, men fick ett kraftigt slag af stjÀrten och sÄg honom försvinna efter sina kamrater.
Det glÀnste till i hans bleka ögon, han kastade sig hastigt rundt och började förfölja delfinerna. Han sÄg deras ryggar glÀnsa i vattenbrynet; stundom hoppade de, den ene efter den andre, i en sirlig bÄge upp i luften, glÀnste till och försvunno, för att sÄ Äter dyka upp
