Ord och Bild: 1895

56

dagboken.

spelning äro vidare antagna »Toni Stürmer» och »Martin Lehnhardt» af Cäsar Flaischeln, »Der süsse und der bittere Narr» af Jacob

Wassermann, »Niemand weiss es» af Theodor Wolff, »Balkongen» af Gunnar Heiberg, »Fröken Julie» af August Strindberg m. fl.

MUSIK,

Rubensteins andliga opera »Kristus»

har under sommaren kommit till utförande såväl i Bremen som i Dresden. Att döma af pressens uttalanden synes kompositionen som sådan hafva blifvit mottagen med blandade känslor. Till följd af den ståtliga uppsättningen och de utmärkta solisterna torde uppförandet i Bremen emellertid kunna betecknas som en succés, om också långt ifrån någon pyramidalisk. Orkesterns förträffliga prestationer, Berlinerkapellmästarens, D:r Mucks säkra och omsorgsfulla ledning, den tonfasca körens förträffliga hållning — den utgöres, som bekant, af damer och herrar ur Bremer-societeten — allt lät Rubinsteins musik framstå i den bästa dager. I trots häraf hafva verkets brister icke undgått en ganska skarp kritik. Utfördt på scenen och framburet af en kanske alltför tungt besatt kör synes verket, hvars instrumentation tvifvelsutan är genomgående för tunn, hafva tagit sig skäligen torftigt ut och dessutom i allmänhet framkallat det intryck att Rubinstein här som i sina operakompositioner varit en eklektiker, som utan att egentligen kunna skapa något eget, ursprungligt, låtit sin produktion influeras af än den ena, än den andra stilriktningen. En mängd klangskönheter, fina musikaliska stämningsbilder, goda ansatser till dramatisk stegring kunna ej heller i hans »Kristus» höja totalintrycket, hvilket väl är af beskaffenhet att för ögonblicket verka bländande men ingalunda kan tillfredsställa kännaren och beundraren af de stora moderna mästarne. Körens hållning beskrifves såsom synnerligen förträfflig. Emellertid synes ej heller denna i vissa afseenden hafva varit sin uppgift fullt vuxen. Så lämnade t. ex. utförandet af själfva korsfästelsescenen åtskilligt öfrigt att önska. Solisterna, bland hvilka märktes -den bekante tenorsångaren von Zur-Mühlen, fröken Hely, fröken Mulder samt vår landsman Johannes Elmblad m. fl., synes hafva löst sina resp. uppgifter på ett i allo tillfredsställande sätt.

Tannhäuser upplefde i sommar sin fjärde föreställning på operan i Paris, efter att hafva legat nere i 34 års tid. De tre första föreställningarna voro, skrifver Felix Vogt, en obeskriflig skandal, och den fjärde blef en obeskriflig triumf. Detta ehuru utförandet ej synes hafva varit det allra bästa. I första akten spelades den 1861 för Paris komponerade, betydligt tillökade Venusbergmusik, hvarmed man för några år sedan experimenterat äfven i Bayreuth. Iscensättningen af backanalen klandras skarpt. Man saknade all illussion; såg blott ett tafatt fram- och tillbakahoppande af balettkårens manliga och kvinnliga medlemmar. De tre gracerna anfördes såsom i Bayreuth af Virginia Zucci. Själfva gjorde de sin sak synnerligen väl, men de trollbilder de framvisade, Europa med tjuren och Leda, vid hvars fötter Lohengrins svan i största ärbarhet plaskade fram och åter, voro snarare af beskaffenhet att jaga Tannhäuser på flykten, än att hålla honom kvar, så löjliga föreföllo de. Fröken Bréval säges icke hafva passat i Venus' parti. Däremot sättes Van Dyck som Tannhäuser vida öfver dennes framställare i Bayreuth, Winkelmann. I första ögonblicket stöter man sig visserligen på hans Korpulens. Fru Venus för tydligen ett godt bord inne i sitt berg, måste man tänka sig. Men hans äkta dramatiska spel och uttrycksfulla sång göra att man lätt bortser från denna lilla brist. Hos Van Dyck kan man se hvilken oerhörd verkan en sångare äfven utan utomordentliga röstmedel kan åstadkomma genom noggrann rytmik och klar deklamation. Af berättelsen om resan till Rom i tredje akten — hvilken i 861 beseglade operans fall —• gjorde han nu hela verkets glanspunkt. Rose Caron tyckes icke hafva hållit som Elisabeth hvad hon lofvade som Elsa. Kören och orkestern lämnade åtskilligt öfrigt att önska. »Tannhäuser» hade i främsta rummet sig själf, därnäst Van Dyck att tacka för sin stora succés; öfriga element verkade snarare hämmande än motsatsen.

Stockholm. Iduns Tryckeri Aktiebolag- 189-5.