Ord och Bild: 1895

i 68

dagboken.

TEATER.

K. Dramatiska teatern.

Okt. 12. Fastighet till salu. Komedi i i akt af Meilhac och Halévy.

Glada fruar. Komedi 3 akter af Jonas Lie. 22. Guld och gröna skogar. Lustspel i 3 akter af Tor Hedberg.

Vasateatern.

Okt. 14. Tanquerafs andra hustru. Skådespel i 4 akter af Arthur Pinero.

Södra teatern.

Okt. 4. I skymningen. Förpjes i 1 akt. Svenskt original.

Fruarna Schackleton. Fars i 3 akter af Harry Nicholls och W. Lestocq.

Bristande utrymme gjorde det nödvändigt att i föregående månads Dagbok förbigå Vasateaterns verksamhet med en tystnad, som, i fall den tolkas så, att denna verksamhet ej vore något att tala om eller att fästa sig vid, i sanning vore orättvis. Tvärtom är ju denna teaters inträde i ett nytt skede denna höst, då det ranftska sällskapet, förstärkt med fru Julia Håkanson och herr Töre Svennberg, där blifvit stationärt, en tilldragelse, som i vissa afseenden måste anses bilda epok i våra teaterannaler. Operetten, denna efter alla tecken att döma utdöende genre, som började med sin egen öfverdrift — offenbachiaden, har blifvit husvill eller har åtminstone måst maka åt sig högst betydligt. Det säges ju, att Vasateaterns manstarka personal kan räcka till äfven för operetten, och på Södra teatern kan den ju äfven då och då komma till tals under Aug. Warbergs på detta område så erfarna ledning; men dess klang- och jubeldagar äro slut, vår enda stora operett-talang gör lycka i främmande land, och Sköna Helena, Boccaccio, Fatinitza och Mikadon ha ej längre något eget konsttempel.

Till gengäld hafva vi fått hvad vi bättre behöfde: en talscen till i hufvudstaden. Allt sedan operettens äldre, allvariga syster operan, när hon blef husvill, tog dåvarande Svenska teatern i besittning, hafva vi haft endast k. dramatiska teatern, som borde hafva gifvit den inhemska och utländska litteraturens bättre, allvarligare produkter, Södra teatern, som gifvit sina farser och folkskådespel samt Folkteatern med sina skräckdramer och

dramatiserande boulevard-romaner. Men vi hafva saknat den konstnärligt. ledda, vakna, af officiela hänsyn obundna sekundteatern, som lätt blifver den berättigade, friska och höfliga oppositionens hemvist. En hufvudstad som Stockholm bör, om den ej skall vara alltför olik andra hufvudstäder, kunna hafva fem teatrar: opera, »landets första seen», sekundteater, fars- och operett-teater samt »folk»-teater. Vi hafva nu redt oss med fyra; vi hafva haft en teater med namnet af landets första seen och gagnet af en sekundteater — efter repertoaren att döma. Den som tror att jag med detta yttrande afser endast klander, har ej fattat hvilken betydelse jag tillmäter en sekundteater. Men den bör finnas till vid sidan af landets första seen, någon farlig konkurrens behöfver ej uppstå, det finns vanligen några goda artister utom den kungliga teatern, det finns ganska säkert en hel repertoar, som denna af en eller annan anledning bör undvika, undviker eller försummar att gifva. Till den uppgiftens lösande önska vi Vasateaterns nuvarande direktion och personal lycka, den senare är sammansatt efter ofvanstående principer, repertoaren har hittills äfven varit det. Denna har till en del utgjorts af »skåpmat» från Djurgårdsteaterns sommarsäsong; af de verkliga nyheterna hade jag ej tillfälle se Gabriel Finnes enakts-skådespel »Ugglan», som inledde säsongen. I den franska farsen Maskeraden utmärkte sig i främsta rummet fröken Rustan för en förträfflig prestation, hon spelade sin apotekare-fru från en bredare basis än hvad som hos oss är vanligt på spinnsidan — mask, gester och mimik voro nästan parisiska. Äfven fru och herr Eliason samt herrar Ranft och De Wahl bidrogo till att det muntra och delvis kvicka stycket, som hade den förtjänsten att ej vara anstötligt, gjorde verkan.

Ett intressant och på visst sätt särdeles skickligt hopkommet stycke, som dock ej bär den prägel af konstnärlighet, som skulle öppna en nationalteaters portar för detsamma, är Tanquerays andra hustru. Det intryck af sann och god konst, som man medför från en föreställning å Vasateatern, är i långt högre grad spelets än själfva styckets. Hjältinnan är en kvinna med ett tvetydligt föregående — Paula är i första akten en ny