Ord och Bild: 1895

pikter a/ Charles Baudelaire.

Öfverförda i svensk dräkt af Axe! Cedercreutz j:r.

ftQæsta et errabuncla.

Agata, någon gång kanske ditt hjärta ilar från oren hufvudstad, som liknar upprördt haf, hän till ett annat haf, hvars djupblå yta hvilar, som om jungfrulighet åt det sin prägel gaf. Agata, någon gång kanske ditt hjärta ilar. . ?

Det vida hafvet kan som ingen lindra plågor. Hvad djäfvul harväl skänktåt det, så hemskt och vildt, dä stormen rasar fram och piskar hvita vågor, den gåfvan att till ro oss kunna sofva mildt? Det vida hafvet kan, som ingen, lindra plågor!

För bort mig, järnvägståg, bär bort mig, lätta skuta, långt bort från detta rum, från våra tårars dal! Agata, är det sant, du plägar tårar gjuta och sucka: långt från brott, från änger och från kval för bort mig, järnvägståg, bär bort mig, lätta skuta!

Hur fjärran stån I ej, I välluktsfyllda lunder, där himlens azur själf oss fräjd och kärlek lär, där uti sällhets haf vårt hjärta dukar under, och allt, som oss är kärt, vår kärlek värdigt är! Hur fjärran stån I ej, I välluktsfyllda lunder!

Men gröna paradis från flydda barndomsdagar med lekar, kyssar, sång och vilda blommors krans, med dallrande fiol i vårlöfklädda hagar och kannan fylld med vin i aftonsolens glans, — men gröna paradis från flydda barndomsdagar,

oskuldens paradis, där glädjen hörde hemma, är det re'n längre bort än Kina från oss är? Kan det ej återfås, om ock med sorgsen stämma vi ropa efter det och allt, som gömdes där,

i oskulds paradis, där glädjen hörde hemma? *

Rösten.

Min vagga stod helt tätt invid biblioteket, ett Babel, där roman och vetenskap och skämt och grekiskt stoft och dam från Rom liksom på

lek ett

märkvärdigt möte stämt. Jag själf jag nådde jämt till andra hyllans kant. Två röster hördes tala. Den ena sade strängt, försåtligt: »Jorden är ett sockradt bröd; jag kan (jag räknas till de f ala) dig gifva en aptit, som hastigt det förtär.k Den andra rösten: »Kom, o kom i diktens riken bortom hvad möjligt syns, bortom det kändas gräns!» Den rösten sjöng så mildt, som sommarns vind

vid viken,

ett ropande fan,tom, hvars stämma ljuflig känns för örat men likväl vår ande får att bäfva. — »Jag kommer, ljufva röst», jag svarade; allt se'n ett olycksdigert lif jag nödgats genomlefva. Jag kännt det som ett sår; bortom det yttre sken, som pryder jordens lif, ha mina tankar drifvit i djupa, mörka schakt. I deras klyftor var en sällsam andevärld. Min blick extatisk blifvit,