Ord och Bild: 1895

i 20

dagboken.

i ett vida större format, utan att den skulle förlorat därpå; men just därigenom att formatet är så litet och utförandet så raskt, ger den dessa antydningar, som i konsten ofta verka lifligare än det helt och hållet utsagda, det ligger en bedårande stämning af munter rörlighet, af ljus och gratie öfver denna skiss af en fest för le beau monde i adertonde århundradet. En med Meissonniers öfverlägsna kunnighet gjord akvarell af en ensam ryttare på en slätt var ej så fängslande som den förutnämda målningen. En god målare af den riktning Meissonnier skapat visade sig Leloir genom sin »Teorbspelare» vara. En annan af hans lärjungar, Detaille, som såsom en af skildrarne af kriget 1870 — 71 ernått så stor berömmelse, representerades af ett tidigt arbete, »Fäktning mellan kossacker och franska husarer». Ribot, som är en riktig mästerkock i tillredningen af såser à la Ribera, var väl representerad med sina »Strumpstic-kerskor». Om Fromentin, som med så intagande konst skildrat Afrika, araberna och deras hästar, gaf » terkomsten från jakten» knappast tillräcklig föreställning. Jämförelsevis bättre representerad var då en yngre orientalmålare, Benjamin Constant, med en karakteristisk bit, »Väktaren i Harem». — Gustave Courbet, hvars realism på 1 8 6 o-talet väckte sådan fasa, har under tidernas lopp fått en långt fredligare fysionomi, hans taflor äro inga stridsämnen längre, men inför en kritik, som upphört att indigneras, antager Courbet mindre proportioner, än man på grund af hans konsthistoriskt märkliga framträdande skulle hafva anledning att förutsätta. 1 alla fall kvarstår en icke vanlig talang, som ej får dömas efter de skäligen indifferenta arbetena på utställningen. En storhet på afgjord nedgång är Rosa Bonheur, som saknar denna artistiska känsla, denna mystik, demonik eller hvad man vill kalla det, hvarförutan en konstnär alltid försvinner ur eftervärldens synkrets, hans arbeten må för öfrigt vara huru omsorgsfullt utförda som helst. K. W—n.

Nya strömningar inom den franska keramiken.

Vid sidan om de rikt monterade praktpje-serna från Sèvres med deras delikata målningar och skulpturalt ornamentala utsmyckning såg man på världsutställningen i Paris 1889 en del keramiska arbeten af Auguste Delaherche från Vaugirard, hvilka uteslutande

sökte sin verkan genom en känsligt gifven form och en utsökt kolorit i glasyren. Om dessa skref Octave Uzanne i den af honom utgifna tidskriften »L'art et 1'idée», att de »under tyngden af sin enkla skönhet krossade de vulgära, skrikande och pretentiösa fajansarbeten, af hvilka de voro omgifna.» I samma riktning arbetar sedan många år tillbaka E. Chaplet, om hvilken det sagts, att han »nått målet att frambringa glasyrer af en i Europa icke hittills framställd rikhaltighet och glöd i färgen.»

Deras exempel har uppkallat åtskilliga andra konstnärer på det keramiska området. En sådan är Clement Massier, hvars arbeten äro eftersökta af kännare öfver hela världen. Den metalliska glans, han lyckats framställa, är jämförlig med den man fmner i de spansk-mo-riska och en del af de italienska fajanserna. På salongen å Champ de Mars 1894 väckte A. Bigot sensation genom de af honom egenhändigt modellerade arbetena. Färgen på dessa går vanligen i en gul ton, som diskret förhöjes af skiftningar i hvitt, blått, grönt och rödt. »The Studio» meddelar några afbildningar af dem, men tillägger, att »det är omöjligt att i svart och hvitt göra rättvisa åt originalens skönhet, som så mycket beror af glasyrens utsökt fina, reserverade färg.»

Med A. Dammouse har denna koloristiska riktning inom keramiken trängt in i Sèvres-fabriken. Hans vaser å fjorårets salong äro sparsamt och smakfullt dekorerade med naturalistiska växtmotiv i låg relief.

Det gemensamma sträfvandet för alla dessa konstnärer är att göra keramiken till en konst för sig, att göra den oberoende af målaren och skulptören, i det att keramikern själf arbetar med en skulptörs känsla för formen och en målares känsla för färgen. Sträfvandet är ingalunda nytt, men de stora fabrikerna hafva alla mer och mindre skattat åt grannlåtsbegäret, och många af dem hafva från konstanstalter sjunkit ned till blott och bart industriela etablissement. Det gäller att åter bringa det personliga konstnärliga arbetet till heders, och innan detta skett i större skala, kommer den konstbildade amatörens uppmärksamhet att i främsta rummet riktas på enstaka konstnärer sådana som de här nämda. A andra sidan kunna de framsteg, som genom deras bemödanden uppnås, öfverskrida det primitiva stadiet och komma till sin fulla rätt först då de upptagas af de stora fabrikerna med deras större resurser.