Ord och Bild: 1895

bröderna goncourts dagbok.

367

här blottadt. Vi finna honom olta vid det Daudetska familjebordet, där han, den ensamme ungkarlen, tycks ha funnit den form af intelligent och sympatiskt familjelif, som han och brodera i tidiga år längtade efter.

Efter de sista årens stora bankskandaler är det med ej ringa intresse som man läser följande passus, daterad den 16 aug. 1891 (VIII vol.), som vittnar om, hur länge Panamakatastrofen för de invigde varit hotande. »Under ett samtal med Marin», skrifver Goncourt, »om den nuvarande tidens finansiela kanaljerier, berättar han mig följande: Ett af de sista åren träffar jag en dag en person, hvilkens namn jag ej vill säga dig. Jag finner honom, som är en lugn natur, i ett tillstånd af vrede. Jag frågar, hvad som går åt honom, och han svarar mig ordagrannt följande: Jag har just jämte två kolleger genomgått Panamasällskapets räkenskaper ... nu skall ni höra .. . man har redan användt fjortonhundra millioner . . . nåväl af dessa ha fyrahundra gått åt till kanalbyggnaden . . . återstår en milliard, som är spårlöst försvunnen . . . Lesseps kan ej undgå att bli åtalad.» — Detta är en af de många notiser, som vittna om, hur utmärkt Goncourt är underrättad och huru tillförlitliga de källor äro, ur hvilka han hämtar dessa många säregna drag till Pariserlifvets karakteristik, af hvilka hans arbete öfverflöda.

Bröderna Goncourts dagbok är säkerligen ett af de mest epokgörande arbeten, som under de senaste åren framkommit i Frankrike. Det är en form af memoarer, som står i intimt sammanhang med vår tids historiska uppfattning af lifvet. Och den representerar på samma gång ett slags impressionism i litteraturen. Att döma af samtidas yttranden, relaterade i dagbokens sjunde del, har den redan många efterföljare i det på memoarer alltid rika Frankrike.

Bröderna Goncourt ha långtifrån skildrat den mångfald af karakterer som t. ex. Balzac, denna den moderna romanens store mästare. De äga hvarken hans storartade skaparekraft eller Sainte-Beuves själssmidighet, också han en af de största människoskildrarne i detta århundrade. Men likväl stå de dem båda nära genom denna sin dagbok. När Balzac skref företalet till sin Comèdie humaine, så yttrade han

den stolta tanken, att han öfver Paris och Frankrike ville skrifva den bok, som Atén och Rom, Memphis och Tyrus glömt att lämna oss i arf om sin kultur. Bröderna Goncourt ha för tredje kejsardömet och republiken gifvit oss denna bok — och väl kan det hända, att en gång Journal des Goncourt för denna tid får en betydelse liknande den, som Saint-Simons memoarer äga för Ludvig XIV:s dagar.

Johan Mortensen.

Ibsens »Lille Eyolf».*

Öfversättning för »Ord och bild» från förfis franska manuskript.

"Y~\et i Ibsens arbeten, liksom i alla djupt anlagda konstverk, mest tjusande draget är, att de mera omedelbart sätta oss i beröring med den mäktiga personlighet, som i dem uppenbaras. Det ser ut som om denna beröring skulle blifva allt mer och mer förtrolig, allt efter som skalden åldras. Han tyckes nu närma sig oss och tala till oss med blicken sänkt i vår blick, med öfvertygande och koncentrerade tonfall. Det är som om hans intryck, hans. idéer, hans fantasifoster oroade honom, som om han hade ett behof att förtro sig åt oss. Allt, ända till stilens korta, brådskande, nervösa uttryck, tyckes förråda denna oro i hans själ. Låt oss då ägna honom vår uppmärksamhet, låt oss k nära håll se och höra på denne skald, som är så intressant att lära känna.

Det är också i sitt eget väsen som Ibsen själf studerat dessa själsfenomen, som oupphörligen sysselsätta honom, dessa lagar om ärftlighetens och omgifningens betydelse, som alltid äro föremål för hans tankar. Hans far var af dansk, hans mor af tysk extraktion, och dessutom var hans mormoder skotska, och nu söker han i denna invecklade härstamning förklaringen af sin naturs gåta och af de motsägelser han däri spårar. På samma sätt studerar han äfven omgifningens inflytande, först på sig själf», sedan på andra. Han har ofta bytt om vistelseort och därför under hela sitt lif haft tillfälle att iakttaga sig själf och an-

* Förord till en inom kort utkommande fransk öfversättning af »Lille Eyolf».