Ord och Bild: 1895

i 40

dagboken.

och Ruinen (1649), båda här reproducerade, höra till denna tid.

Genom sin brist på förutseende och sin oförmåga att sköta affärer råkade som bekant den en gång så välbeställde konstnären på gamla dagar på obestånd. Ett af porträtten från 16 5 o-talet •— ett af de bästa konstnären någonsin målat — föreställer efter all sannolikhet sekreteraren vid exekutionsverket Frans Bruyning. Möjligen har han haft denne att tacka för någon tjänst och velat visa honom sin erkänsla genom att måla detta själfulla och i sin koloristiska verkan utsökta porträtt.

Huru manlig och stor ter sig icke Rembrandt just under dessa olyckans år! Hans målning är alltjämt hans tröst och hans sällskap. Porträttet af en matematiker (1656) är ett verk af en upphöjd konstnärsande, en ädel bild af lugnt och harmoniskt tänkande. Från samma år härrör målningen Jakob välsignande Josefs söner, denna innerliga familjebild, där den gamle döende patriarken med en famlande åtbörd lägger sin högra hand på Efraims, den yngre sonsonens hufvud och sin vänstra hand på Manasses, under det att han med slocknande röst uttalar välsignelsen öfver de båda barnbarnen, som föräldrarne med rörelse betrakta. I Josefs hustru har man trott sig igenkänna dragen af Hendriecke Stoffels, en bondflicka, hvars namn förekommer i Rembrandts historia för första gången 1649, och med hvilken Rembrandt sedermera lefde i en förbindelse, som i allt utom den yttre formen var ett verkligt och efter alla omständigheter att döma lyckligt äktenskap, hvilket höll honom uppe under de svåra pröfningarnes tid. Hon dog före Rembrandt, omkring 1666.

I en tid, då känslan af det djupa och stora i Rembrandts konst blifvit så vaken som aldrig förr, torde ett verk sådant som det här föreliggande kunna räkna på att mottagas med ett lifligt intresse, och man kan därför hoppas att det skall följas af liknande publikationer öfver de öfriga stora samlingarne.

Priset för de 17 fotogravyrerna i en portfölj är 200 Mark. Enstaka blad säljas icke. Ett exemplar finnes hos herrar Nordin & Josephson. Hela upplagan lär utgöra 150 exemplar. K. W—n.

Det Schackska galleriet i München

har, enligt testamente af grefve A. F. von Schack, galleriets grundläggare, öfverlämnats åt

kejsaren, som förordnat, att samlingen får stanna i München, där den, historiskt sedt, har sin rätta plats, och såsom en helhet fortfarande inrymmas i den vackra villa, i hvilken dess grundläggare själf ordnat den. Vid sidan om Tysklands stora offentliga samlingar af nyare konst, där man ofta går tämligen likgiltig förbi det mesta, talar den om hvad den enskildes smak och entusiasm, om ock med begränsade medel, kan göra för en insats i sträfvandet att bevara det värdefullaste af en tids kultur åt eftervärlden.

Grefve Schack förenade hänförelse för den gamla italienska konsten med ett lifligt intresse för sin egen tids sträfvanden. Han gjorde sina förvärf alldeles oberoende af den för till-fällat rådande opinionen och hade mer än en gång den tillfredsställelsen att se, att de af denna uppburna arbetena föllo i värde, medan hans egen med fin kännareblick valda samling vann allt mera erkännande. Han betraktade såsom missriktningar såväl Düsseldorf-skolans smäktande sentimentalitet som Piloty-skolans i München sträfvande efter teatraliska effekter. Endast sådana målningar behagade honom, som »hade något att säga hans ande och hans känsla», och han ville i hvarje konstverk se »detta sista, hemlighetsfulla, som endast kan anas, icke sammanfattas i ord». Man finner i hans galleri rikt representerade fyra af Tysklands förnämsta och egendomligaste målare i detta århundrade, nämligen Schwind, Feuerbach, Lenbach och Böcklin. Vid sidan af dem finner man Genelli (hans förnämsta arbeten), de fromme nazarenerna Schnorr, Steinle och Fürich, landskapsmålarne Preller och Rottman, den humoristiske Spitzweg m. fl.

Nära hälften af målningarne i galleriet äro kopior efter äldre konst, efter den italienska högrenässansens mästerverk, efter Michel Angelo, Tizian, Andrea del Sarto, Tintoretto m. fl., hvartill komma några kopior efter spanske och flamske mästare, efter Murillo, Velasquez och Rubens. En stor del af kopiorna äro med ett beundransvärdt mästerskap utförda af F. von Lenbach, an'dra af August Wolff, Liphardt och Hans von Marées.

Ingen har kunnat njuta mera af detta galleri än dess ägare själf. Han kunde i tim-lal försjunka i beundran inför Tizians färgglöd eller fördjupa sig i Böcklins vilda och dystra fantasier. Det var därför ett mer än vanligt hårdt öde som drabbade honom, då han på gamla dagar blef blind.