Sida 345
fÄ höjdernas vÄgiga kammar en rodnad sig tÀnde, men Àn mellan lundernas slammar i dunkel sig spÀnde de frostiga dimmornas nÀt. pÀr oppe i ljusaste glansen flög morgonens du/va, och 2eus satt och virade kransen a/ murgrön och drufva Ät lockiga pilten pÄ knÀt.
»Jag sÀnder dig, Àlsklige gosse, till folken i dalen, frÄn sinnenas skuldror du losse bekymren och kvalen; vÀnd blicken mol himmel och dag! 6Ä ut att förÀdla, betvinga den syndiga jorden; lÄt frygiska flöjterna klinga till rytmiska orden, lof sjungande lifvets behag!»
pen unge frÄn faderligt sköte, frÄn höjdernas ljusning steg neder till dimmornas möte. jMed bÀfvan och tjusning naturen den kommande sÄg, 3 skogarna gyllene strÄlar kring stammarna flöto, satyrer och lekande fÄlar ur gömslena bröto, ⹠mÄnaderna följde hans tÄg.
âŹj hindrad af mur eller skranka
han drog genom vÀrlden
och skÀnkte ur kransen en ranka
Ät alla pÄ fÀrden.
pe sÄgo hans unga gestalt,
dess skönhet, den spÀnstiga styrkan
i lemmarnas daning,
och höjda till renare dyrkan
i kÀnsla och aning
de sökte det Àdla i allt.
