Sida 513

louis pasteur.

471

nast en ny million, och pÄ mÄnga stÀllen hafva nya institut anlagts efter förebild af Institut Pasteur för att den nya metoden mÄ blifva kÀnd och de framtida upptÀckter, hvilkas första befruktande princip dessa undersökningar varit, mÄtte mÄngdubblas.

MÀnniskorna synas mÄngen gÄng liknöjda för de största andliga stordÄd pÄ det abstrakt vetenskapliga omrÄdet, dÀr-

för att de ej kunna fatta dessas stora betydelse och rÀckvidd. A andra sidan Àro de alltid redo att erkÀnna och hylla de förtjÀnster som inlÀggas i tillÀmpningen i praktiken: denna blir ofta föremÄl för den berÀttigade Àra, den popularitet, som tillkommer det skapande snillet hos mÀn sÄdana som Pasteur och de vÀlgÀrningar de bevisa mÀnskligheten.

NÄgra citat ur arbeten af Anatole France.

Samlade af G—g N.

anken Ă€r ett fruktansvĂ€rdt ting. Man bör ej förvĂ„nas öfver att mĂ€nniskorna instinktlikt frukta honom. Tanken har fört sjĂ€lfve den onde till uppror, och den onde var ju en son till Gud. Tanken Ă€r syran, som frĂ€ter pĂ„ universum, och om alla mĂ€nniskor pĂ„ en gĂ„ng skulle börja tĂ€nka, sĂ„ skulle vĂ€rlden omedelbart upphöra att existera — men denna olycka behöfva vi inte frukta.

Tanken Àr det vÀrsta af allt. Han Àr ocksÄ det bÀsta. Om det Àr sant, dÄ man sÀger att han förstör allt, sÄ kan man ocksÄ med skÀl sÀga, att han skapat allt. Vi förstÄ vÀrlden endast tack vare honom, och dÄ han visar oss, att den Àr oförklarlig, sÄ gör han intet annat Àn krossar sÄp-bubblan, han blÄst upp.

La vie litteraire. II. s. 173.

Choulette talar:

Kasernen Àr en afskyvÀrd uppfinning af nyare tider. Den förskrifver sig frÄn i7:de Ärhundradet. Förut hade man inte annat Àn trefliga corps de garde, dÀr krigsbussarna spelade kort och berÀttade historier. Ludvig den fjortonde Àr en föregÄngare till konventet och Bonaparte. Men det onda nÄdde sin kulmen först med den vidunderliga bestÀmmelsen om allmÀn soldat-

tjĂ€nst. Att ha tvungit mĂ€nniskor att döda, det Ă€r en skam för kejsare och stater, ett brott öfver alla brott. Under de tider, som kallas barbariska, anförtrodde stĂ€der och furstar sitt försvar Ă„t soldenĂ€rer, som förde krig med klokhet och försiktighet — ibland dödades inte mera Ă€n fem eller sex i en stor batalj. Och dĂ„ Ă€dlingarna gingo ut i krig, sĂ„ voro de Ă„tminstone inte tvungna dĂ€rtill — de lĂ€to döda sig för sitt nöje. Utan tvifvel var det det enda de dugde till. PĂ„ den helige Ludvigs tid skulle det ej fallit nĂ„gon in att skicka en lĂ€rd och bildad man ut i ett fĂ€ltslag. Och lika litet ryckte man jordbrukaren bort frĂ„n torfvan för att sĂ€nda honom till krigshĂ€ren. Nu anser man, att det Ă€r en stackars bondes plikt att bli soldat. Man förvisar honom frĂ„n hemmet, dĂ€r röken stĂ„r upp frĂ„n skorstenen i aftonens gyllene stillhet, frĂ„n fĂ€lten, dĂ€r boskapen betar, frĂ„n skogarna; man lĂ€r honom pĂ„ en ful kaserngĂ„rd att efter konstens regler döda mĂ€nniskor, man hotar honom, man förolĂ€mpar honom, sĂ€tter honom i fĂ€ngelse. Man sĂ€ger honom, att detta Ă€r en Ă€ra, och om han inte vill hedra sig pĂ„ detta sĂ€tt, sĂ„ skjuter man ihjĂ€l honom. Han lyder, dĂ€rför att han Ă€r rĂ€dd, dĂ€rför att han Ă€r det frommaste af alla husdjur, det mest lĂ€ttsinniga och det mest lĂ€raktiga. Le lys rouge, s. 116.

Skannad sida 513