Sida 431
Horisonter. Inledning till en ofullbordad roman. Af Hilma Angered Strandberg
Horisonter.
Inledning till en ofullbordad roman.
Af Hilma Angered Strandberg.
n vinterkväll i början af 80-talet var det, och på de ojämna prärievägarne arbetade vagnarna sig mödosamt fram genom fotstjock gyttja, hvadan hjulen sjönko ned än åt höger, än åt vänster. Akar Smiths stora, täckta droska kom från Morton by och körde genom den lilla mörka lunden i utkanten — fram på prärien i riktning mot anhaltstationen strax bakom. Icke ett ljud hördes, icke en människa syntes till, då en stor svart hund plötsligt reste sig utanför dörren till väntrummet och gaf till ett doft skall, som genljöd ute på slätten. Månen öf-vergöt spåret och det splitternya trähuset med en skarp glans, mot hvilken appelskogen tog sig nästan svart ut.
— Hallå! ropade kusken och stannade — hvad ä det på färde?
— Vi ä för tidigt ute, .Jack, svarade inspektorn och tittade ut, tåget kommer inte på tjugu minuter.
— Här ser inte ut, som mycket affärer påginge, menade Jack, hvilken hoppat ned och klappade hunden, som nosade på honom.
— Ah well — hvad kan man begära?
Inspektorn tog tillfället i akt att byta
ord med en genuin amerikanare. Hvar-
dagarna ä det väl inte så galet, — men söndagarna fick ju kyrkfolket sin vilja fram — de nekade bolaget att lägga spår här, om inte söndagstrafiken afskaffades. Det går inte två reela tåg på hela da'n.
Jack skrattade.
— Det var väl syndarna på Blue Point, de ville åt — eller deras ölbuteljer — i alla fall var det fiffigt gjordt — di ä utländingar di ena som di andra, och vi ä lika nöjda om att få Morton till en sommar-söndags-eftermiddags-suphåla.
Mörka skuggor rörde sig borta vid brynet och kommo långsamt fram — en och en eller flere i klunga — i månljuset, där de uppenbarade sig som starkt byggda ynglingar med händerna i öfverrocksfic-korna och klumpiga hemstickade ylledukar knutna om halsen och uppdragna öfver öronen. De gingo stilla ned mot stationen och fyllde snart perrongen, äldre män kommo till, det blef ett mummel af säfliga röster, och den lille fet-lagde professor Gustafsson med sina vänliga, ljusblå ögon, sin runda filthatt och rocken knäppt under hakan, gick omkring och talade vid dem. En viss spänning visade sig på de flestes ansikten,
På sidan nämns
Källa: Project Runeberg · ·



































































































































































































