Sida 441

Horisonter.

Inledning till en ofullbordad roman.

Af Hilma Angered Strandberg.

n vinterkvĂ€ll i början af 80-talet var det, och pĂ„ de ojĂ€mna prĂ€rievĂ€garne arbetade vagnarna sig mödosamt fram genom fotstjock gyttja, hvadan hjulen sjönko ned Ă€n Ă„t höger, Ă€n Ă„t vĂ€nster. Akar Smiths stora, tĂ€ckta droska kom frĂ„n Morton by och körde genom den lilla mörka lunden i utkanten — fram pĂ„ prĂ€rien i riktning mot anhaltstationen strax bakom. Icke ett ljud hördes, icke en mĂ€nniska syntes till, dĂ„ en stor svart hund plötsligt reste sig utanför dörren till vĂ€ntrummet och gaf till ett doft skall, som genljöd ute pĂ„ slĂ€tten. MĂ„nen öf-vergöt spĂ„ret och det splitternya trĂ€huset med en skarp glans, mot hvilken appelskogen tog sig nĂ€stan svart ut.

— HallĂ„! ropade kusken och stannade — hvad Ă€ det pĂ„ fĂ€rde?

— Vi Ă€ för tidigt ute, .Jack, svarade inspektorn och tittade ut, tĂ„get kommer inte pĂ„ tjugu minuter.

— HĂ€r ser inte ut, som mycket affĂ€rer pĂ„ginge, menade Jack, hvilken hoppat ned och klappade hunden, som nosade pĂ„ honom.

— Ah well — hvad kan man begĂ€ra?

Inspektorn tog tillfÀllet i akt att byta

ord med en genuin amerikanare. Hvar-

dagarna Ă€ det vĂ€l inte sĂ„ galet, — men söndagarna fick ju kyrkfolket sin vilja fram — de nekade bolaget att lĂ€gga spĂ„r hĂ€r, om inte söndagstrafiken afskaffades. Det gĂ„r inte tvĂ„ reela tĂ„g pĂ„ hela da'n.

Jack skrattade.

— Det var vĂ€l syndarna pĂ„ Blue Point, de ville Ă„t — eller deras ölbuteljer — i alla fall var det fiffigt gjordt — di Ă€ utlĂ€ndingar di ena som di andra, och vi Ă€ lika nöjda om att fĂ„ Morton till en sommar-söndags-eftermiddags-suphĂ„la.

Mörka skuggor rörde sig borta vid brynet och kommo lĂ„ngsamt fram — en och en eller flere i klunga — i mĂ„nljuset, dĂ€r de uppenbarade sig som starkt byggda ynglingar med hĂ€nderna i öfverrocksfic-korna och klumpiga hemstickade ylledukar knutna om halsen och uppdragna öfver öronen. De gingo stilla ned mot stationen och fyllde snart perrongen, Ă€ldre mĂ€n kommo till, det blef ett mummel af sĂ€fliga röster, och den lille fet-lagde professor Gustafsson med sina vĂ€nliga, ljusblĂ„ ögon, sin runda filthatt och rocken knĂ€ppt under hakan, gick omkring och talade vid dem. En viss spĂ€nning visade sig pĂ„ de flestes ansikten,

Skannad sida 441