Ord och Bild: 1895

i 42

dagboken.

straffar sig själf, som tillvinna dessa böcker en stor publiks bevågenhet, och så länge publiken ropar »mera!» hjälper det föga, om den goda smaken säger »stopp!», det går ändå som det har gått, fru Nataly skrifver, och herr Looström låter öfversätta och gifver ut.

Ofvanpå 637 sidor af detta författarskap

smakar snart sagdt hvad som helst annat som en vederkvickelse, så fann åtminstone anmälaren det utmärkt behagligt att komma till litet engelsk enkelhet, fraicheur och humor med prästgårdslif och pojkupptåg, då han läste den tredje nyheten å samma förlag »En gul aster» af Iota. E. G.

KONST.

Konstutställningar i Paris.

I.

Under maj och juni månader är det konstsäsong i Paris. De två stora utställningarna af nya arbeten, »Salongen» vid Champs ely-sées, som i år räknar 3,578 nummer, och »La société nationale des beaux-arts», som förfogar öfver konstutställningsbyggnaden på Marsfältet och utställer 2,399 nummer, täfla om allmänhetens gunst. Har man lust och krafter att se ännu mera, då dessa utställningar äro genomgångna, kan man hos konsthandlaren Durand-Ruel få se en betydande utställning af arbeten af Claude Monet och i palais Galliera 120 målningar af Corot. För fullständighetens skull nämner jag äfven en utställning i Eiffeltornet af hufvudsakligen handteckningar, däribland arbeten af Chéret, Renouard, Régamey m. fl., en specialutställning vid Rue S:t Lazare af arbeten af Régamey, en historisk utställning af miniatyrmålningar i galerie Petit, Rose + Croix-salongen vid Rue de la Paix samt de impressionistiska och symbolistiska målarnes utställning hos Le Barc de Bouteville. De båda sistnämnda, som årligen återkomma, synas hafva förlorat i betydelse efter hand som det lämnats plats å de stora salongerna för de mera framstående målarne af dessa riktningar.

Midt i den brytningstid, som den franska konsten i likhet med europeisk konst i allmänhet håller på att genomgå, lefver den städade och intetsägande konst, som nöjer sig med att vara skola och rutin, som fyller konsthandlarnes fönster och tjusar den mest lättfångade publiken, ett frodigt lif, om hvilket man får en föreställning genom de 4 häften af publikationen Figaro-Salon, som utkommit. För att ej komma på den tanken, att franska konsten befinner sig i ett ohjälpligt förfall, skola vi så hastigt som möjligt gå förbi dessa eleganta häftens lätta innehåll och i stället med tillhjälp af de illustrerade kata-

logerna och några kritiker — af André Michel i Journal des débats, Roger Marx i Ga-zette des beaux-arts, Louis Gonse i Le monde moderne och Henri Albert i Pan — söka få veta något om behållningen af årets stora konstuppvisningar.

Den makt, som naturalismen ägt öfver sinnena, är bruten. Som genomgångsstadium var denna riktning en historisk nödvändighet, men för framtidens konst äger den hufvudsakligen den betydelsen att efter ett århundrade af förfall hafva bragt konstens uttryckssätt till en lyftning, okänd för de närmast föregående generationerna. Redan 1855 läto bröderna Goncourt med bitter ironi naturalismen för motsträfviga konstnärer formulera sina principer i följande ord: »Jag är hvarken en tro eller en idé; jag är sanningen! Jag har bannlyst inbillningskraften från edra ögon, från edra pennor och från edra penslar: naturen är jag. I åstunden henne, 1 täflen om henne: jag afkläder henne. I söken henne: jag har mött henne. Det finns saker som I försmån och som misshaga eder: allt är, allt har rätt att vara. Jag gör icke taflor, jag hopsamlar sådana. Skapelsen är ansvarig för mina dukar. I ären målare: hållen mig i ära! Jag är kameran!»

Naturalismen måste emellertid komma till all den fulländning, hvaraf hon var mäktig, för att det felaktiga i principerna skulle kunna konstateras. Omslaget blef tvärt och allmänt. Man skulle kunnat vänta, att det uppställts ett program för en fördjupad analyserande konst såsom den naturlige tronarfvingen; men genom en egendomlig och brådstörtad reflexrörelse, utgången från Frankrike och karakteristisk för det franska lynnet, som hyser en vidskeplig tro på den välsignelsebringande makten af systemförändringar, aflystes den analyserande konsten såsom numera oduglig och uppställdes syntesen såsom målet för all konstnärlig sträfvan. Det stora namnet, som i Frankrike är så oumbärligt för att auktori-