Ord och Bild: 1895

dagisoken.

6l

KONST.

Ett Bellmansporträtt.

Det porträtt af Bellman, som meddelas i Ord och Bild, sid. 73, utvisar en typ, som betydligt skiljer sig från den vi känna genom Kraffts och Hilleströms oljemålningar samt Sergels medaljong och karrikatyrer. Frågan ligger därför nära till hands: Är det tillräckligt bestyrkt, att detta porträtt verkligen föreställer Bellman? Enligt de upplysningar vi erhållit af porträttets ägare, bibliotekarien J. A. Ahlstrand, synes oss dess äkthet vara bevisad. Det tillhörde intill 1846 konstvännen och samlaren, f. d. kamreraren i Stockholms brandförsäkringskontor S. W. Stahre. Denne var född 1776 och således 19 år gammal, då Bellman dog, och Bellman hörde till umgängesvännerna i hans föräldrahem, där måhända äfven Stahres hustru, som var något äldre än han, hade sett honom. Fru Stahres systerdotters son, bleckslagaren C. Klemming († 1892) uppgaf att han ofta i familjen S. hört sägas, »att det var en riktig glädje att ha porträttet på väggen, emedan det var som om Bellman själf sutte och såge ned på dem».

Då personer, som sett och känt Bellman, i detta porträtt funnit en intim likhet, — hvarpå beror detta och huru förklara olikheten med de öfriga porträtten? En omständighet, som man måste taga med i betraktande, är att man ej ser blicken hvarken på Kraffts porträtt, där skalden sänker den mot cittran i sitt knä, eller på Hilleströms, där han sitter framåtlutad, gråtande och med blicken riktad mot marken, att Sergels för öfrigt så markerade oeh karaktäristiska handteckningar ej heller gifva någon föreställning om uttrycket i skaldens öga och att medaljongen, i hvilken han framstält »Nordens vingud» i pompös storhet, ej får tagas som ett porträtt i vanlig mening. Det ligger då nära till hands att antaga, att målaren af det ifrågavarande porträttet —■ som ej kan vara någon annan än den af traditionen utpekade Elias Martin, skaldens umgängesvän och illustratören af »Backi tempel» — velat framställa just hvad ingen annan målat — Bellmans klara, barnsligt oskyldiga blick riktad direkt på åskådaren, och att han lyckats häri så väl, att den lefvande Bellman vid anblicken af detta porträtt stått tydlig och klar för åskådaren. Endast på detta sätt kan man förklara, huru detta porträtt kunnat vinna er-

kännande för en slående likhet, utan att därför förringa de vittnesbörd om Bellmans utseende, som gifvits af de öfriga med honom samtida konstnärerna, däribland Sergel, den förnämste porträttören bland alla svenska konstnärer.

Rembrandt i Cassel.

(Rembrandt. 17 Blatt Photogravuren nach den Gemälden Rembrandts in der Galerie zu Cassel. Photographische Gesellschaft, Berlin.) Närmast den största af alla Rembrandt-samlin-gar, den i Eremitage-palatset i Petersburg, omfattande 36 målningar af Rembrandts egen hand, komma samlingarna i Louvre och i storhertig-liga galleriet i Cassel, med hvardera 20 målningar, i Altes Museum i Berlin med 17 och i Dresden-galleriet med 1 6 målningar. En af dessa hufvudsamlingar, oskattbar för kännedomen om den store mästaren, har nu blifvit på ett utomordentligt vackert sätt publicerad i de 17 fotogravyrer, som under ofvanstående titel blifvit utgifna af Photographische Gesellschaft.

Dessa reproduktioner utmärka sig för en öfverraskande klarhet och skärpa liksom för vekhet och skönhet i förtoningarne och kunna ställas vid sidan af det allra bästa, som reproduktionskonsten hittills frambragt.

Samlingen i Cassel består till stor del af porträtt. Man finner där det äldsta af Rembrandts många själf porträtt, måladt 1627 i Leyden, då konstnären var 21 år gammal. Man finner ett par porträtt från den tid, då han nyligen anländt till Amsterdam och med ens blef stadens eftersöktaste porträttör, nämligen porträtten af kalligrafen Coppenol, som blef Rembrandts vän för lifvet, och den likaledes till hans umgängeskrets hörande poeten Jan Herman Krul, en lärjunge till Cats. Man finner det praktfulla porträttet från 1633 af hans fästmö, den unga Saskia van Uilenbourgh, till hvilket Saskiaporträttet i Stockholm är att anse såsom en förstudie. Man finner äfven från hans äktenskaps första år (1634) ett nytt porträtt af honom själf, klädd i hjälm, — tydligen endast för den pittoreska verkningens skull.

Saskia dog 1642, och Rembrandt, som sörjde henne djupt, tog efter denna tid ofta sin tillflykt till naturen. Hans bästa landskapsmålningar, däribland Vinterlandskapet (1649)