Ord och Bild: 1895

/cmor.

Af Per Hallström.

Kristin först kom till fru Asplund, L trodde båda två, att det var genom försynens omedelbara ingripande, som hon skaffades dit, för tillfället medels användande af ett kommissionskontor till mellanhand och tvenne lindrigt berusade karlar med en kärra till fortskaffningsmedel för sakerna.

Som det den dagen var vackert väder, och byrån utan olyckshändelse kom in genom dörren, uppfattade Kristin äfven detta som ett tecken på synnerlig nåd och satte sig ned att gråta af tacksamhet och den mildt tryckande känslan, att hon ingen gunst förtjänade, men skulle sträfva till sitt yttersta att göra det.

När en månad hade gått, var fru Asplund icke längre så säker om hvilka makter, som ledt Kristins öden, ty hon hade hos henne upptäckt en ibland oblyg aptit, men om blott detta naturfel hölls i schack och umgänget stämdes i sin rätta tonart genom lämplig sträfhet, var hon dock tämligen nöjd med sin jungfru, i synnerhet tecknad i relief mot den sista skamlösa varelsen, som begagnade hatt med vallmo i och tog emot bref, som det stod fröken på, och en gång, just innan måttet rågades, tog sig en promenad en fredagskväll. Kristin åter trodde fortfarande på den höga utgångspunkten af sin sändning och kände sitt ansvar djupt.

Visst kunde gumman vara svär, men herre gud, så var hon ju också så gammal och ensam och sjuk, och Kristin visste med sig själf, att, om hon skulle haft något att säga öfver någon, så kanske inte heller hon alltid skulle varit så snäll, nu hade hon emellertid aldrig haft

det så ställdt, tvärtom hade andra ständigt haft att säga öfver henne och verkligen också sagt en hel del. Hon var fyrtio år snart och ville så gärna tänka sig, att hon skulle växa fast på detta ställe och slippa ombyte, lönen var också större än vanligt, emedan hon fick vara nästan sjuksköterska, och allt sammanlagdt fick det nog anses som en präktig plats, i synnerhet jämfördt med deras ställning, som hvarken hade mat eller säng. Sådana jämförelser gjorde Kristin mycket ofta, och de tröstade henne alltid, hvad hennes egna bedröflig-heter angick, fastän de bragte tårar i hennes ögon öfver alla stackars varelser.

För att komma till rätta med sin matmoder fann hon äfven på att ta henne humoristiskt, en utväg, som klyftigare om ock knappast ödmjukare sinnen än Kristins funnit vara den enda möjliga från vedervärdigheter här i lifvet.

Hon tillämpade först sin metod genom att svara pä allt gummans gräl med ett bredt leende och upptaga hennes ovettigheter, som om de varit ett brådmoget barns kvicka påhitt, men det ville icke lyckas bra, inbragte henne bara åtskilliga närgångna reflexioner om uttrycket i hennes ansikte och tydlig misstro mot tillståndet i hennes hjärna. Då uppfann Kristin i sin nöd repliken genom en sällsam ingifvelse, ty det skulle aldrig ha fallit henne in att munhuggas för nöjets skull, så helt utan själfkänsla och tilltro till sin begåfning och så idel ödmjukhet som hon var. Också var det utan att alls lägga in sin själ i det, mera som om det varit en tredje persons reflexioner, hon framförde sina inlägg. Det