Ord och Bild: 1895

Bland kroppsarbetare.

Af Jac. Ahrenberg.

in erfarenhet om lifvet bland kroppsarbetare förskrifver sig hufvudsakligen från början af 70-talet, då jag under tvenne somrar som murare tog del i större byggnadsföretag i Stockholm.

Jag hade för tio öre i timmen fått anställning som murarelärling hos en hedersman af gamla stammen, byggmästaren N. I allt hvad till yrket hörde skulle jag fa närmare upplysningar af gamle Pettersson, skåning till börden och anställd som »bas» eller arbetsförman hos herr N. Pettersson tog emot mig med égard — jag var ju herreman — en égard som, när jag dagen därpå presenterade mig för honom i mollskinnsbyxor, blå blus och förskinn, sjönk betydligt under nollpunkten. Nu blef jag tvärtom föremål för hans och medarbetarnes skratt och åtlöje, något som sannerligen icke var behagligt att höra på. Löjet föddes först och främst däraf, att mina byxor voro bruna, hvilken färg genast af kalken skulle få en gemen, köttröd skiftning; vidare af att mitt förskinn var af oxhud, styft och hårdt; det hade bordt vara af älg- eller ren-hud, mjukt som ylle. Också mina verktyg voro oändamålsenliga; de togos i skärskådande af hvarenda man, och enhvar hade något ogynnsamt att säga om dem.

Min debut var således icke lysande.

Jag blef genast satt till att hugga tegel. Man hade då icke i Sverige kommit så långt, att man till ett stort bygge anskaffade de enklaste formtegel. Morgonen var kall och ruskig. När jag suttit trenne timmar med tegelsten i famnen och gjort de till utseendet enkla, men i själfva verket ganska kinkiga slagen några hundra gånger, stod svetten i pannan och ryggen värkte. Utom mina fingrar förstörde jag otaliga stenar, slog antingen för många svaga slag och tröttade ut mig eller för hårdt, så att stenen splittrades. Hvad som dock var värre var arbetarnes skämt med min oskicklighet: »Jo, jo, men, det är annat än läsa i bok och rita på papper». — »En är inte född till 'et». — »Blif vid din läst, sa' murarn åt skomakaren». Se där hvad jag fick höra! Det fysiskt mest plågsamma var att med en hand, som höll 8 tum mellan lillfingrets och tummens yttersta led, gripa om och lyfta en 6 tum bred tegelsten. Teglet raspade bort huden på fingrarna, så att de blödde, fick man se'n kalk — och det fick man — i såren, brände det som eld. Det fanns ett sätt att släcka svedan, som dock inte kan talas om i tryck.

När middagen stundade, gick jag till mitt värdshus. Jag visste naturligtvis, att jag icke skulle få sitta i samma rum som