Ord och Bild: 1895

dagisoken.

6l

KONST.

Adolph Menzel. Den åttioårige konst-närsjubilaren är för närvarande näst furst Bismarck den namnkunnigaste och mest uppburne af alla tyskar, som genom arbete och snille tillkämpat sig en ställning. Han hör till dem som äro föremål för allas blickar, det finns ej någon tänkbar utmärkelse som han ej erhållit, och dessa utmärkelser hafva haft en fulltonig resonnans i det jubel, hvarmed de hälsats af hela Tyskland. I ett land, där inom konsten nysilfret ännu tages för ädel metall, endast prägeln är den en gång godkända, där flärd och fraser af det slag, som Makart och Piloty satte i omlopp, ännu behärska gallerierna af modern konst, om de också börja försvinna från utställningarna, — och allt detta därför att konsten och lifvet tenderat åt allt för olika håll för att kunna äga tillräckligt många beröringspunkter —, där hafva konst och lif dock ägt en hägnad och fridlyst mötesplats i Menzels atelier. Menzel blef hvad han är långt innan den riktning format sig, som han historiskt sedt kan sägas tillhöra, och nu, när den mognade skörden af realismens æra samlats i ladorna och man börjar skilja agnarne från hvetet, blir det mer och mer uppenbart, att Menzel är en sekular-konstnär, helt och hållet ett barn af sin tid men ett som med styrkan af sitt snille bragt till förverkligande något af det bästa, som legat inom tidehvarfvets räckvidd.

Menzel föddes i Breslau den 8 december 1815. Hans fader var föreståndare för en flickskola och därjämte litograf, och sonen, hvilkens ovanliga begåfning tidigt framträdde, blef redan som barn sin faders medhjälpare. I förteckningen öfver Menzels arbeten äro de tidigaste daterade 1827; han var då tolf år gammal. Redan i dem spårar man hans blick för det individuela hos de människor han skildrar.

Fadern flyttade 1830 till Berlin för att där fortsätta sin verksamhet som litograf, och då han efter två år hastigt afled, var sonen hänvisad uteslutande till sig själf. Han fick nu arbeta för brödet såsom litograf, och bland beställningsarbetena från denna tid finner man sådana, i hvilka hans rika uppfinningsförmåga börjat göra sig gällande. Han inträdde 1833 såsom elev vid Konstakademiens modellskola men lämnade den snart, då han fann att han

här ingenting hade att lara. Menzel har i själfva verket aldrig haft hvarken någon lärare eller någon förebild. Det andliga innehållet i hans arbeten är hans egen eröfring, lika väl som hans uttrycksfulla teknik, och endast genom sin sega uthållighet tilltvang han sig småningom ett erkännande, hvilket hela tidehvarfvets smak för romantisk uppfattning och romantiska ämnen i det längsta nekade honom. Hans första själfständiga arbete var ett häfte litografiska teckningar, »Künstlers Erden-wallen» (1834), som mottogs med erkännande bl. a. af den gamle Gottfried Schadow. Redan här står Menzel, betecknande nog, midt uppe i det lif, som rör sig rundt omkring honom: hans konstnär bor ej i Rom utan i Berlin och målar ej Katarina af Medicis eller Kleopatra utan porträtterar judiska bankirfruar. I skildringen af konstnärens kamlp emot likgiltighet och fattigdom träder Menzes satiriska åder i dagen. Kort efter häftets utgifvande rönte han den utmärkelsen att inväljas i »Jüngerer Berliner Künstlerverein».

Nu vidtog arbetet på en ny serie af litografiska bilder, »Denkwürdigkeiten aus der brandenburgischen Geschichte», som utkom 1836. Vid samma ålder, i hvilken Cornelius komponerade mytologiska scener, Kaulbach en dårhusinteriör och Rethel kartongerna öfver Karl den stores historia, framträder Menzel såsom den konstnärlige återuppväckaren af det tyska fäderneslandet — snart sagdt det enda område, till hvilket den vidtfamnande romantiken icke hade funnit vägen. Det blåste inga patriotiska vindar i Tyskland vid denna tid, och det fanns mycket litet erkännnande för en konstnär, som intresserade sig mera för det sjuåriga kriget än för det trojanska och som alldeles icke kände till de vackra attitydernas konst utan riktade hela sin sträfvan på den största möjliga verklighetstrohet i kostymer och accessoarer ej mindre än i uttryck och gruppering.

Samtidigt arbetade Menzel på sin utbildning i oljemålning. Från barndomen var han vänsterhändt men lärde sig genom flitig öfning att med samma skicklighet begagna båda händerna. Sin första oljemålning utförde han 1836. Hans genremålningar skilde sig lika mycket som litografierna öfver Brandenburgs