Ord och Bild: 1895

September.

September, underbara, trolska månad, med hektisk ros och lilja i din hy> med kvällar dallrande aj drömfin trånad och vilsna färgers spel på västerns sky — dig älskar jag; min tankes värld du fyller med öm och sorgset stilla strängalek, ditt bleka teende min dag förgyller, ditt spröda vemod gör min afton vek.

£n drottning är du, som med lyftad spira i stum begrundan öfver landen ser, kring dina skuldror rankans blad sig vira, och från ditt änne falla drufvor ner; men bakom all den rikedom, du öder, förgängelsen står hotande på lur och under grenarne, där frukten glöder, syns löfvet visset på spalierklädd mur.

3 läckra färger samlar du det sista af sommarrågans stolta öfverflöd, men hvarje, ton i svårmod tyckes brista och hvarje dager dallra bort i död; din blomstring är den re'n af frosten märkta, som blossar upp en stund i lifsbegär med all sin skönhets lockelser förstärkta af själfva tanken, att så kort den är,

Se astrarne, som på rabatten skrifta i doftlös fägring sin melankoli, och skogarne, där löfvens färger skifta i sällsamt ängslande disharmoni! — Öch dock hur fin och skär en stämning skälfver, du blida drottning, öfver dina land, när himlens kupa skylöst blå sig hvälfver och dagen slocknar röd i kvällens brand!

Zy älskar jag dig, underbara månad, du sköra band emellan lif och död, du gyllne tråd i årets bleka spånad, som lyser dallrande af glans och glöd... £ik dig den kärlek är, den aldrig funna, som städse längtat i mitt hjärtas slag. — September, blossande och snart förbrunna, du drufvobringande, min hyllning tag!

Emil Kleen.