Sida 101
under enformig tystnad med korslagda ben, rökande och drickande kaffe. Med möda fingo min följeslagare och jag ett par stolar att sitta pÄ, medan vi förtÀrde vÄrt kaffe. Vi ville dÀrjÀmte ha masticha, men möttes öfverallt af svaret: »det Àr ett ottomaniskt kafé, hÀr finnes ingen sprit». NÀr vi pÄ det sista stÀllet frÄgade, hvar man kunde fÄ den begÀrda drycken dÀr i staden, förde vÀrden oss utanför dörren och visade oss nÄgra pÄ andra sidan om hafsbukten fjÀrran belÀgna hus, hvarvid han yttrade: »DÀr bo idel kristna, dÀr kan ni fÄ masticha, sÄ mycket ni vill».
FĂRSVINNA VILLE JAG...
Efter Georg Herwegh.
Försvinna ville jag som kvÀllens glöd, som aftonrodnans sista purpurstrimma. Du efterlÀngtade, du ljufva död, hur skall vÀl jag en gÄng din kyss förnimma?
Försvinna ville jag som stjÀrnans blick, den nyss du sÄg i högsta klarhet blÀnka. O, att sÄ stilla utan kval jag fick mig ner i himlens blÄa djup försÀnka!
Försvinna ville jag som Ängan flyr, dÄ glad hon sig ur rosens kalkar svingar och genom vÀlluktsfyllda rymder styr mot Herrans altar sina vingar.
Försvinna ville jag som daggens tĂ„r, dĂ„ morgonflamman mildt dess pĂ€rla krossar, ur grusets bojor. â Hvilken Ă€ngel gĂ„r och sĂ„ min lefnads trötta ande lossar?
Försvinna skall jag â ej som kvĂ€llens glöd, som stjĂ€rnan ej, dĂ„ högst i glans hon prĂ„lar, jag fĂ„r ej dö en blommas lĂ€tta död och drickas ej af morgonsolens strĂ„lar.
Försvinna skall jag dock, men utan spĂ„r, mot kval och nöd skall först min hĂ€lsa bytas. Ack, stilla dö blott blommans hjĂ€rta fĂ„r, men mĂ€nniskans â det mĂ„ste styckvis brytas.
A. F. Lindblad.
OfvanstÄende tolkning af Herweghs dikt »Ich möchte hingehn», som hvilat bland den frejdade kompositörens efterlÀmnade papper sedan hans bortgÄng (1878), har af hans efterlefvande anförvandter benÀget stÀllts till vÄrt förfogande.
