Ord och Bild: 1897

IO

DAGBOKEN.

öfvernaturliga, Hasselbergs »Grodan», denna hymn öfver kvinnokroppens mjukhet och den omedvetna gratien, samt ej minst prins Eugens mystiska och genomsvenska sommarnatt, där själfva färgtonen återgifves genom ljustrycket, äro alla i utförandet förträffliga. De två porträtten, von Rosens porträtt af Wikner och VVerenskiolds af Ibsen, utgöra bägge höjdpunkterna af det stora, på en gång filosofiska och realistiska porträttmåleriet. Hvad Werenskiold beträffar vore att önska, att äfven hans porträtt af Erika Nissen måtte meddelas i ett kommande häfte, ty en mera storartad tolkning i färg och linie af det moderna själs-lifvets nervösa förfining, af tankens och känslans

himmelsfärd öfver verklighetens tröstlösa fulhet finnes ej. — Arbetet skall omfatta tio häften med fem planscher i hvarje häfte och dessutom ett häfte ined en redogörelse öfver konstutställningen och illustreradt med smärre afbildningar. Priset, 2 5 kronor, är ej för mycket för ett samlingsverk af denna betydelse, och den vän af svensk konst och kultur, som ej har sitt bibliotek för öfver-fylldt inom konstafdelningen, bör ej underlåta att skaffa sig det, så mycket mer som ett bläddrande i det färdiga arbetet alltid kommer att upplifva minnet af den rika sommar, som nu snart är till ända.

C. G. L.

TEATER.

PA TEATER- OCH MUSIKUTSTÄLLNINGEN.

FÖR den utställningsbesökande, som gått sig trött i de stora hallarne, finnes det en stilla fristad däruppe på kullen bakom Biologiska museet. Där ligger, skuggad af en af Djurgårdens ståtliga ekar, en liten paviljong, öfver hvilkens portal vi se Apollo-lyrans emblem förenadt med utställningens tre kronor. Där nere bulta och stampa maskinerna, där dåna väfstolarne och skrälla tombolorna, i konsthallen debattera olika skolor, land och åldrar i skrikande färger och former de aldrig lösta frågorna om konstens uppgift, medel och begränsning; öfver allt möter oss det jäktande lifvet för i dag, utvecklingens sträf-samma id för i morgon.

Men där uppe i den lilla ljusa paviljongen i Gustaf 111: s stil, där är det stilla och tyst som i ett tempel, och en viss andakt fyller besökarens sinne, ty det är minnen från ett »i går» i vår konst som här tala sitt vemods-blandade språk, och till minnen om de döde lyssna vi andaktsfullt och stilla.

Men hvarför — torde någon fråga — får man på denna teater- och musikutställning så mycket flere, starkare och intressantare intryck af det som varit än af det som är; borde icke äfven denna utställning lika väl som maskinernas och konstens och industriens gifva oss

en bild af den punkt, till hvilken vår utveck ling just nu hunnit? Svaret är, att vi faktiskt hafva ägt och förlorat så mycket mer än vi nu äga, att i den våglinie, som all utveckling säges beskrifva, vår nuvarande ståndpunkt är så långt ned i en kurva, att vi med saknad och vemod tänka på den närmast föregående höjdpunkten och ännu ej kunna spåra förebud om den, till hvilken vi härnäst skola stiga.

Den, som läser namnen där uppe kring rummets kupol, skall förstå hvad jag menar.

Det är första gången som hos oss ett försök gjorts att från många håll, ur offentlig och enskild ägo, ur dolda gömmor och okända vrår framleta bilder, papper och minnen af de människor, som ägnat sitt lif åt svensk musik och svensk teater. Mycket saknas, som ej har kunnat anträffas, något saknas på grund af oginhet eller egoistiska betänkligheter, men till gengäld har myc;et af värde och intresse kommit fram i dagsljuset; äfven sådant, om hvars betydelse den tillfällige ägaren ej haft en aning, och som således nu genom denna utställning räddats från att försvinna som »gammalt skräp». D :tta v Dre ensamt skäl nog för att en dylik utställning en gång emellan borde anordnas. Men utställningen har en annan, en djupa/ me. a personlig betydelse. Låt oss tänl 1 på Jenny Lind! Hennes namn nämnes ovillkorligen