Sida 657

IO DAGBOKEN.

TEATER.

STOCKHOLMS TEATRAR.

K. Dramatiska teatern.

Februari 27. Blommor i drifbÀnk. Komedi i 4 akter af Frans Hedberg. (Repris.)

Södra teatern.

Februari. 22. KĂ€ringregemente. Komedi i 1 akt at Fredrik Nycander.

Tre fruar och en man. Fars i 3 akter af Grenet Dancourt. Fri öfversÀttning frÄn franskan.

Mars 17. En trappa upp och pÄ nedra botten. Lustspel i 4 akter af August Blanche. (Efter Nestroy.)

Vasateatern.

Februari 14. Midnattssol. SkÄdespel i 3 akter med prolog af Ernst Didring.

Mars 9. SolfjĂ€dern. SkĂ„despel i 4 akter af Oscar Wilde. ÖfversĂ€ttning frĂ„n engelskan.

OfvanstĂ„ende schematiska förteckning pĂ„ den senaste mĂ„nadens nyheter visar, att hvar och en af vĂ„ra teatrar haft ett svenskt original att erbjuda. Dessutom fortsattes den Blanche-cykel, för hvilken vĂ„ra talscener under det senaste Ă„ret samverkat: »En trappa upp och pĂ„ nedre botten» gifves pĂ„ Södra teatern. »Rika morbror», senast gifven för ett par Ă„r sedan Ă„ Vasateatern, vĂ€ntas ungefĂ€r samtidigt skola framtrĂ€da Ă„ Folkteatern och k. dramatiska teatern. Den senare skall ock med det snaraste uppföra ett godt svenskt original af senare datum, nĂ€mligen herr G. af Geijerstams »Aldrig i lifvet», hvilket med andra förmĂ„gor Ă€n hrr G. Bergström, Hirsch m. fl. i hufvudrollerna blir sĂ„ godt som en nyhet. Hvad ny rollbesĂ€ttning betrĂ€ffar var Ă€fven Frans Hedbergs »Blommor i drifbĂ€nk» en sĂ„ godt som fullkomligt ny bekantskap, men stycket verkar dock i och för sig för mycket gammalt för att hafva aktuelt intresse, för mycket frĂ„n i gĂ„r för att hafva historiskt. Det var pĂ„ 60-talet för tendentiöst för att vara verkligt sedeskildrande; tendensen har förlorat sin udd, och dĂ€rmed har Ă€fven en stor del af styckets raison d'Ă©tre försvunnit. Det har emellertid mĂ„nga af herr Hedbergs Ă€lskvĂ€rda och solida dramaturgiska egenskaper och tyckes afgjordt roa en stor del af publiken. Detta — liksom öfver hufvud taget

styckets Ă„terupptagande — torde bero pĂ„ att det erbjuder en hittills opröfvad backfisch-roll Ă„t fru Hartmann, men för att fru Hartmann ej skulle behöfva »spela gammal» har Erikas Ă„ affischen angifna Ă„lder Ă€ndrats frĂ„n 1 5 till 13 Ă„r. Fru Hartmann gifver rollen med all den bravour, som hennes manĂ©r i dylika uppgifter rymmer, men af den rörande barnslighet, den verkliga karakters-teckning, som vi förr spĂ„rat i »En rĂ€ddande Ă€ngel», »I telefon» och »De oskiljaktige» finnes hĂ€r intet, det Ă€r idel lustighet som i »Herr Dardanell» och »SmĂ„flickor», och jag har hört medlemmar af parkettpubliken framhĂ„lla, att största glĂ€djen af denna pjes Ă€r, att man fĂ„r se fru Hartmann hoppa krĂ„ka i korta kjolar och mamelucker. SĂ„ var emellertid ej fallet med mig; jag hade ojĂ€mförligt mera nöje af andra detaljer i hennes framstĂ€llning, af herr Hillbergs sanna, humoristiska och kĂ€nsligt skiftande framstĂ€llning af den gamle magistern, af fru Sandells vackra, sympatiska bild oaf Anna Holm, af fröknarna Klefberg och Åhlander, hvilkas afsiktligt gammalmodiga, cirklade spelsĂ€tt passade bra ihop med krinolinen. Äfven herr Nyblom var, i synnerhet i de första akterna, förtrĂ€fflig som konsul Ettig, och uppsĂ€ttningen var omsorgsfull och intressant, om ock det Ă€ngsliga ryckandet i flaggan i sista akten mindre tydde pĂ„ blĂ„st, dĂ„ ej en kvist i trĂ€den eller tĂ€ltduken pĂ„ verandan röres det minsta, Ă€n pĂ„ ett misslyckadt försök att göra efter hvad som sĂ„ lyckadt gjordes Ă„ Vasateatern i »Ungdomslek».

Af de svenska originalen frÄn senare datum lyste Vasateaterns »Midnattssol» betydligt klarare och lÀngre Àn Södra teaterns »KÀringregemente». Man kan intet ögonblick tveka om hvarför det första stycket kommit till, dess Àmne har synbarligen gripit författaren sÄ djupt, att, nÀr för resten hvarken en djupgÄende kÀnnedom om styckets miljö eller en naturlig och sÀker fallenhet för dramatisk framstÀllning trutit, resultatet blifvit ett ganska anmÀrkningsvÀrdt debutarbete. Det lofvar kanske ej sÄ mycket för hvad dess förf. kan komma att framdeles gifva, ty det Àr först och sist Àmnet och miljön som tilltala, och ingen vet, hur den

Skannad sida 657