Ord och Bild: 1897

vanligt är det äfven härvidlag kvinnan som får lida mest och oftast. Visserligen kan det vara mindre trefligt för en pojke att heta Ego, Leipzig eller Sköfde och afgjordt obehagligt att kallas Smertor. Men hvad är det emot, när en ung flicka måste dras med namn sådana som Bresilia, Veranda och Odessa eller redan i sin första ungdoms vår heta Moster, ett namn som säkerligen ytterligare försvårar den redan i sig så vanskliga situation, då en ung man har att falla på knä och med djup och innerlig känsla utbrista: »älskade — Moster, min Moster!» Namnet — Thema tycks rent af vara gifvet för att förebygga, att den unga damen skall bli någon s. k. skolpojksflamma. Allt för mycken räkning — stundom till och med beräkning — röja namnen Elfvan, Tolfvan, Dusina, Femtona och Sista. Obehagliga idéassociationer väcker det tydligen af varm kärlek till staden Gefle dikterade Gevalia. Ljufligt klinga däremot — åtminstone i föräldrarnas tycke — Jasmina, Jubel, Juvelia och Kristalia, men Majmaj förefaller mig, jag vill icke säga »orimligt», utan: icke oblandadt välljudande. Tilldragande bör väl Magneta vara. Välmenande och oskadligt är Rara, men vid det fint uttänkta Parafina förnimma vi en mindre fin doft från kryddboden. Och värre är det, när gastronomiskt anlagda föräldrar i och genom sina döttrars namn annonsera sin förkärlek för vissa maträtter. På annat sätt kan jag nämligen icke förklara sådana onekligen om en viss smak vittnande namn som Sardina, Selleri och Dolma (smeknamn för kåldolma?).

Icke få af dessa nyskapade namn äro sådana, att de trotsa hvarje förklaring. Åtminstone står jag för min del väsentligen undrande och spörjande inför den för ett par år sedan i Göteborgstrakten aflidna fröken Conrikdina Heldutschia Volorejusia Danielsson. Låtom oss hoppas, att salig människan i lifstiden bar något smeknamn. Ja, mig tycks hon ha förtjänat tre.

*

RYSKA STROFER.

MORGONHÄLSNING. Efter Sjensjin-Fet.

Jag kom till dig för att hälsa, tala om, att solen skiner, att den redan bränner hett på skogens gröna bladgardiner; tala om, att skogen vaknat, vaknat all den späda grönskan, vaknat alla skogens fåglar, fyllda varmt af vårlig önskan ...

SNÖ. Efter Sjensjin-Fet.

O mitt barndomsland, du tysta, underbara! Öfver vida snöfält månens strålar klara ... rymden ljus, oändlig ... öde vidd af snö. Ensam slädes bjällra hörs i fjärran dö.

Hakon Wigert-Lundström.

*