Sida 337

en jubelfest i förra Ärhundradet.

29i

pÄ denna begÀran. Det befanns, att man i festruset varit allt för frikostig med saluten, sÄ att icke mindre Àn 132 skott aflossats utöfver det antal kronan bestÄtt; konsistorium försökte undandraga sig att betala kostnaden för dessa men mÄste efter Ätskilligt skrifveri bekvÀma sig dÀrtill. Det mÀrkligaste var emellertid, att vid första sammantrÀdet efter festen Harmens upptrÀdde med anspÄk pÄ ytterligare godtgörelse för den misslyckade balen, ehuru denna, som vi sÄgo, blifvit ganska hederligt betald. Han yttrade, att »Àfven om de bestÄdda medel kunnat förslÄ, hvarom jag dock tviflar, min med Àmbetsplikt och anseende vid ett sÄ besynnerligt tillfÀlle förenta möda synes Ätminstone af Ven. Consistorio med skÀl kunna draga billig omtanke, att jag dÀraf

mÄtte hÀmta nÄgon behaglig verkan». Han begÀrde sÄledes ett tillskott af ytterligare 600 dlr, och konsistoriet var beskedligt 110g att tillstyrka detta hos kanslern. Denne fann sig mindre tilltalad af Àskandet och infordrade drÀtselnÀmdens Äsikt. DÄ Àfven denna gick i riktning af bifall, kunde kanslern icke neka sitt, men han hade under tiden kommit under fund med att Harmens af nosocomii-medlen fatt utan sÀkerhet ett lÄn pÄ 800 dlr, och sÄsom villkor för anslagets utbetalande faststÀlldes nu, att Harmens skulle stÀlla borgen för sistnÀmda summa. Hvarom icke, skulle de 600 dalerna af-dragas pÄ densamma. Den »behagliga verkan» Harmens vÀntat blef sÄledes icke alldeles oblandad.

EN MODER.

AF HILMA ANGERED STRANDBERG.

UNDER himmelen Ă€r klagan och rop — Rachel grĂ„ter sina barn och lĂ„ter ej trösta sig. Kvinnor sitta vid frĂ€mmande Ă€lfvar och utgjuta sitt hjĂ€rtas tĂ„rar, tĂ„rar af blod, och pĂ„ strĂ€ndernas piltrĂ€d hĂ€nga deras harpor, fulla af kĂ€rlekens visor, som förgĂ€tits, af trons hymner, som frusit inne i strĂ€ngarnas veka metall, afhoppets sĂ„nger, som tystnat likt fjĂ€llvinden i högvinterns sömn. Det bedes till Gud den allsmĂ€ktige, det förbannas pĂ„ fĂ€drens sĂ€tt, det stönar och tjuter likt stormens körer i bergens pass — det suckar och skĂ€lfver som höstvindens susning i ljungen.

Genom en luft, som Àr kvÀfvande het och sugande fuktig, svÀfvar mordÀngeln

fram, röfvar de frÀmmande plantorna, skonar de inhemska, hvilkas rötter grott i det stora landets jordmÄn och hvilkas spÀda vÀxt Àr hÀrdig som hampan. De frÀmmande, de omplanterade, de som lossat pÄ gamla band och gifvit sig ut

— bort — fĂ„gelfria, hungriga, sargade men sega i hoppet, tĂ„liga i bedröfvelsen

— till dem kommer sorgeĂ€ngeln kall, meningslös, gĂ€ckande, och han mejar det enda de Ă€ga och Ă€lska som grĂ€s i bĂ€rgningstid. Han unnar dem ingen egendom, ingen kĂ€rleksskatt, det okĂ€nda hafva de utvalt, och det okĂ€nda Ă€r hĂ„rdt, skoningslöst, det har icke hjĂ€rta för annat Ă€n hvad det kĂ€nner och förstĂ„r.

NÀr han nalkades pÄ afstÄnd, den

Skannad sida 337