Ord och Bild: 1897

en jubelfest i förra århundradet.

29i

på denna begäran. Det befanns, att man i festruset varit allt för frikostig med saluten, så att icke mindre än 132 skott aflossats utöfver det antal kronan bestått; konsistorium försökte undandraga sig att betala kostnaden för dessa men måste efter åtskilligt skrifveri bekväma sig därtill. Det märkligaste var emellertid, att vid första sammanträdet efter festen Harmens uppträdde med anspåk på ytterligare godtgörelse för den misslyckade balen, ehuru denna, som vi sågo, blifvit ganska hederligt betald. Han yttrade, att »äfven om de bestådda medel kunnat förslå, hvarom jag dock tviflar, min med ämbetsplikt och anseende vid ett så besynnerligt tillfälle förenta möda synes åtminstone af Ven. Consistorio med skäl kunna draga billig omtanke, att jag däraf

måtte hämta någon behaglig verkan». Han begärde således ett tillskott af ytterligare 600 dlr, och konsistoriet var beskedligt 110g att tillstyrka detta hos kanslern. Denne fann sig mindre tilltalad af äskandet och infordrade drätselnämdens åsikt. Då äfven denna gick i riktning af bifall, kunde kanslern icke neka sitt, men han hade under tiden kommit under fund med att Harmens af nosocomii-medlen fatt utan säkerhet ett lån på 800 dlr, och såsom villkor för anslagets utbetalande fastställdes nu, att Harmens skulle ställa borgen för sistnämda summa. Hvarom icke, skulle de 600 dalerna af-dragas på densamma. Den »behagliga verkan» Harmens väntat blef således icke alldeles oblandad.

EN MODER.

AF HILMA ANGERED STRANDBERG.

UNDER himmelen är klagan och rop — Rachel gråter sina barn och låter ej trösta sig. Kvinnor sitta vid främmande älfvar och utgjuta sitt hjärtas tårar, tårar af blod, och på strändernas pilträd hänga deras harpor, fulla af kärlekens visor, som förgätits, af trons hymner, som frusit inne i strängarnas veka metall, afhoppets sånger, som tystnat likt fjällvinden i högvinterns sömn. Det bedes till Gud den allsmäktige, det förbannas på fädrens sätt, det stönar och tjuter likt stormens körer i bergens pass — det suckar och skälfver som höstvindens susning i ljungen.

Genom en luft, som är kväfvande het och sugande fuktig, sväfvar mordängeln

fram, röfvar de främmande plantorna, skonar de inhemska, hvilkas rötter grott i det stora landets jordmån och hvilkas späda växt är härdig som hampan. De främmande, de omplanterade, de som lossat på gamla band och gifvit sig ut

— bort — fågelfria, hungriga, sargade men sega i hoppet, tåliga i bedröfvelsen

— till dem kommer sorgeängeln kall, meningslös, gäckande, och han mejar det enda de äga och älska som gräs i bärgningstid. Han unnar dem ingen egendom, ingen kärleksskatt, det okända hafva de utvalt, och det okända är hårdt, skoningslöst, det har icke hjärta för annat än hvad det känner och förstår.

När han nalkades på afstånd, den