Ord och Bild: 1897

IO DAGBOKEN.

konserter nödgas jag förbigå för att i stället något redogöra för Operans verksamhet under den sista tiden. Därifrån är då ändtligen att anteckna en première, i det att Goldmarks »Syrsan vid härden» för första gången gifvits här i Stockholm, hvars publik mycket välvilligt emottagit denna föga konstnärligt gjorda omdiktning för scenen af Dickens' förtjusande lilla julberättelse »The cricket ön the hearth» med dess i stilen brokiga och icke särdeles originela men rutineradt och skickligt skrifna och i öronen fallande melodiösa musik. Kanske gör den varaktig lycka? I så fall har äfven uppsättningen sin andel häri, ty den är så vacker och grann, man rimligtvis kan begära, med månsken, måleriskt grupperade älfvor, sockersöta tablåer etc. Äfven i folkscenernas lyckliga anordning samt en mängd väl funna detaljer i spelet märktes den sakförståndige regissörens instruktion och ledning. De utförande gjorde sitt bästa, hr Lundqvist spelade trohjärtadt och naturligt postiljonen John, och fru Frödin-Lindberg gaf en nätt och behaglig framställning af hans hustru, den lilla Dot — tyvärr var hennes sång icke lika lyckad, hvilket till en del beror på fel i själfva tonbildningen. Fröken Hulting äger däremot intet särskildt bestickande i sin yttre företeelse eller i sitt spel, men så mycket mer i sin röst, som trots en och annan ännu ej bortarbetad felaktighet i metoden klingar praktfullt, särskildt i den stora duon, där hon sekunderas godt af hr Lemon. För öfrigt äro att nämna fröken Thulin som syrsan och hr Brag, som med rutin och godt lynne gör en lustigt karrikerad engelsk typ — en annan rätt fyndig variant af denna tvp göres af hr Bergström, som alternerar i Tackletons parti; hr Forsells postiljon var däremot en misslyckad framställning, som endast verkade teater, dålig teater, hvaremot han som vanligt gjorde effekt med sina vackra höjdtoner.

Dessutom är att omnämna, att fru Arnoldson afslutat sitt gästspel efter att ha visat oss en nätt och särskildt i apparitionen tjusande poetisk Margaretha, som emellertid borde ha varit mer illusoriskt blond också i sången, äfven frånsedt att vi här med rätta i detta parti fordra att både höra och se en verklig lyrisk tragédienne, något som den så fängslande, dramatiskt okonstlade och just därför gripande Violetta icke här visade sig vara, samt en Julia, som i stället gjorde det starkaste intryck genom natursannt, konstnärligt förädladt spel, rikt på gripande accen-

ter — detta som Gounods Julia, ett parti som eljes oftast användes endast som tillfälle att lysa med en i fransk skola förvärfvad yttre färdighet. Äfven härutinnan blef fru Arnoldson intet skyldig, och rent vokalt gjorde hon framför allt intryck genom sin stora förmåga i legatosång — valsen sjöngs däremot på sin tid med betydligt mer glans och brio af Mathilda Grabow, liksom äfven vigselscenen — men först och främst var hennes Julia en vacker, poetisk uppenbarelse, en dramatiskt och musikaliskt helgjuten prestation, som man icke glömmer. Man minnes denna svartlockiga Julia, hälften barn, hälften kvinna, när hon på balkongen så glödande förklarar Romeo sin kärlek och strax därpå varnar honom för de vaksamma Capuletterna, man minnes henne ge så passioneradt och så varmt uttryck åt all den förfäran, som bemäktigar sig henne vid tanken på att bli gift med grefve Paris, man minnes vidare hennes heroism vid tömmandet af giftbägaren, och inan minnes slutligen de verkligt tragiska accenter, hon finner i de sista scenerna. Med ett ord, Sigrid Arnoldson gaf som Julia en verklig poetisk bild, som man är glad att få behålla i tacksamt minne jämte alla mer eller mindre banala operaframställningar, hvilka man under årens lopp fått bevittna.

Af våra egna artister har fru Brag rätt förtjänstfullt men utan tillräcklig stil och konst sjungit Pamina, fröken Thulin har nätt och lifligt utfört Susannas parti, och fröken Hulting har försökt sig som Eurydike. Som man finner, hä icke verk ur den klassiska repertoaren saknats å Operans spellista. M. J.

FLICKAN MED TÄNDSTICKORNA,

musikalisk saga af August Enna har nu —-efter en af de högljudda konflikter, som tyckas skola utgöra inledningen till uppförandet af hvart och ett af denna kompositörs arbeten och som göra både honom och arbetet omtalade på förhand — den 13 november gått öfver scenen på Kasinoteatern i Köpenhamn.

Att döma efter première-publikens hållning var det en stor, ja till och med mycket stor succés. Men betraktar man arbetet från rent estetisk synpunkt, torde denna dock vara skäligen oförtjänt.

Ennas nya arbete är nämligen, när allt kommer omkring, skäligen svagt. Det räcker blott i tre kvarts timme och förefaller dock