Sida 639

IO dagboken.

och började tala och vara som andra mÀnniskor. Men kanske ÀndÄ att han aldrig skulle blifvit en sÄ fin kung, som jag Àr öfvertygad om att han sedan blef, om han ej

haft en period, dÄ han var missnöjd och tyckte, att hela vÀrlden blott sladdrade om lappri.

H—n L.

KONST.

KUNG FJALAR. En dikt i fem sÄnger af J. L. Runeberg.

Med teckningar af Albert Edelfelt.

F. & G. Beijers Bokförlagsaktiebolag.

Stockholm 1896

DET gifves knappast för den bildande konstnÀren en svÄrare uppgift Àn att i bild tolka de skapelser, Ät hvilka berÀttaren, skalden i ord gifvit form och uttryck. KonstnÀren blir dÀr en mellanhand mellan diktarens fantasi, som skapat verket, och lÀsarens, som vill tillÀgna sig detsamma. Han mÄste icke blott förstÄ och inspireras af den förre utan Àfven kÀnna den senares rÀckvidd, för att denne skall kunna blifva mottaglig för hans tolkning.

Men det Àr pÄ samma gÄng en ytterst frestande uppgift, och det finnes vÀl knappast nÄgot af diktkonstens storverk som ej af mÄlarens pensel, tecknarens ritstift erhÄllit lika mÄngfaldiga som hvarandra olika teckningar. Det ligger dock i sakens natur och mÄ icke anses sÄsom konstnÀrernas fel, att i de allra flesta fall, sÄ vida vi riktigt Àlska en bok, vi hellre lÀsa den utan Àn med bilder.

Det Àr dÀrför sÄ mycket mera angenÀmt, dÄ en konstnÀr pÄ ett ypperligt sÀtt lyckats gifva form Ät en diktares skapelser, sÄ att de gripa oss med sin sanning pÄ samma gÄng som de fröjda vÄrt öga.

SĂ„dana Ă€ro de bilder, hvilka Albert Edelfelt tecknat till Kung Fjalar. Egendomligt Ă€r, huru den storslagna dikten lĂ„nat sig till konstnĂ€rens lika etnografiskt studerade som modernt uppfattade tolkning. DĂ„ Runeberg för femtio Ă„r tillbaka skref detta sitt tragiska epos, tedde sig sĂ€kerligen hans hjĂ€ltegestalter för honom i en annan skepnad Ă€n den en nutida konstnĂ€r Ă„t dem nödvĂ€ndigtvis mĂ„ste gifva. Den arkeologiska forskningen hade dĂ„ Ă€nnu icke hunnit de resultat i afseende pĂ„ klĂ€debonad o. d. som i vĂ„ra dagar. Runeberg sĂ„g nog sina figurer sĂ„dana som Wahlbom tecknade ȁsarna» eller dansken Lo-

rentz Frölich sina klassiska hel- eller half-nakna gestalter. Detta oaktadt Ă€r dikten för den nutida lĂ€saren alltjĂ€mt icke blott njutbar utan bĂ€r inom sig samma öfvervĂ€ldigande verkan som alltid. Dess personer stĂ„ inför oss, likasom inför vĂ„ra fĂ€der, sĂ„som gestalter af storslagen, nĂ€stan gigantisk kraft, under hvilken skepnad och drĂ€kt vi Ă€n mĂ„ tĂ€nka oss dem. SĂ„dana har ocksĂ„ Albert Edelfelts penna tecknat dem; de bĂ€ra nog i mĂ„ngt och mycket prĂ€geln af hans egendomliga konstnĂ€rsindividualitet, men denna Ă€r af en art, som pĂ„ lyckligaste sĂ€tt öfverensstĂ€mmer med skaldens egen. Ämnets egenskap af saga har tillĂ„tit en viss konstnĂ€rlig frihet i behandlingen af de för öfrigt med mycken arkeologisk trohet studerade accessoarerna. Med sĂ€ker blick för diktens egendomliga stĂ€mning har konstnĂ€ren för sin framstĂ€llning valt dess icke blott mest dramatiska situationer utan fastmera dem, i hvilka pĂ„ ett pregnant sĂ€tt kommer till uttryck det oblidkeliga jĂ€rnhĂ„rda öde, som hvilar öfver Kung Fjalars och hans barns lif. VĂ€ldig och hemsk verkar bilden af Dargar:

»---siaren, ödets tolk,

mÀktig att genomtrÀnga dunkla kommande tiders djup med sin andes blick.»

OlycksbĂ„dande hvilar mörkret öfver den öde salen, dĂ€r den gamle konungen sitter slutande sonen intill sig, medan hans vapenbroder ilar bort med det dödsdömda barnet pĂ„ sin arm. Och samma dystra stĂ€mning fĂ„r sitt uttryck i första sĂ„ngens Ă€lskliga slutbild, dĂ€r de bĂ„da barnen hvila vid den Ă„ldrige faderns bröst. Äter finna vi denna stĂ€mning i bilden af Hjalmar pĂ„ dĂ€cket blottande sig för faderns hugg, och sist och öfvervĂ€ldigande, dĂ€r Hjalmar har fallit för egen hand och

»Som han suttit, stel som en stod pÄ grafvar, satt orörlig, tigande Fjalar kvar.»

Af alldeles sÀrskildt intresse Àr det sÀtt, hvarpÄ konstnÀren framstÀllt Oihonna, »de svala vÄgornas mö». En Àkta nordisk eller

Skannad sida 639