Ord och Bild: 1897

ERNST JOSEPHSONS »GULA ROSOR».

87

walt får en natt se Ericus hängd och dignar ned vid galgen, säger 'han: »jag böjer mig .... iag böjer mig», men den hängde svarar: »res dig, Lasse! . . . och svärma inte.» Det är farligt att svärma: den sanne lyckoriddaren, den praktiske man-

nen, han får också stryk likasom »vaganten», men han reser sig och »svärmar inte», och då — vinner han — om ej lyckan, så åtminstone framgången, likasom Lars Wivallius i senare delen af sitt lif vann den.

ERNST JOSEPHSONS "GULA ROSOR".

AF GUSTAF AF GEIJERSTAM.

Sällan har väl en diktsamling, hvilken har en så egendomlig historia som Ernst Josephsons »Gula rosor», blifvit utsänd bland allmänheten. Denna egendomlighet består icke blott i dikternas eget skaplynne och stora lyriska skönhet. Det är själfva det sätt, hvarpå dessa dikter blifvit till, hvilket förlänar dem en särskild plats bland den litteratur, hvilken växer upp direkt ur behofvet att gifva ord åt hvad i ensamheten — för att begagna Josephsons eget vackra uttryck — kommer ur »hjärtats hjärta». Dessa dikter hafva ursprungligen knappast varit skrifna i afsikt att offentliggöras. Ännu mindre hafva de författats i syfte att tillsammans utgöra en sammanhängande volym.

Under ett rikt och skiftande konstnärs-lif hafva de nedskrifvits i de ögonblick, då skalden vaknat inom målarens bröst och han fått lust att på papperet nedskrifva något af detsamma, som fyllt hans artistiska fantasi och kanske samtidigt flyttats öfver på duken, eller också känt behof att bikta något af de känslor, hvilka fyllt hela denne store drömmares inre lif, och för hvilka han behöft ett annat uttrycksmedel än färger och form. På detta sätt har Josephson länge skrifvit dikter, ända från början af sin konstnärsbana och till åren 1887 och 1888 hade han haft den vanan att åt papperet anförtro de stämningar, hvilka så att säga icke fingo rum på en duk. På så sätt hade småningom samlingen växt, och det faller af sig själft, att innehållet i en samling dikter, hvilka på detta tvångsfria sätt kommit till, skall vara växlande. Det bästa är, att dikternas inre rikedom motsvarar deras olika innehåll och art.

Att Ernst Josephson var en diktare, som i begåfning och flykt väl kunde mäta

sig med målaren, var emellertid en sak, hvarom de flesta äfven af hans närmaste vänner länge voro okunniga. Från kam-ratsamkvämen kände man visserligen något af hans friska talang, men att han i sina lådor förvarade skatter af poesi, var något som var en hemlighet för de flesta. Under den period, då Josephsons konst stötte på så starkt motstånd, erinrade sig Josephson sina dikter, och jag tror nästan, att han föll på den idén att utgifva dem just i samband med de svårigheter, hvilka öfverallt reste sig emot hans konst.

Ur den rika samlingen af Josephsons dikter gjordes då det lilla och starkt begrän-sàde urval, hvilket på hösten år 1888 utkom under namn af »Svarta rosor». Hvarje litteraturvän minnes, att häftet rönte det bästa mottagande. Oscar Levertin, hvilken just då börjat att göra sig namn som en själfull och formfulländad lyriker, skref en utsökt förstående och varmt erkännande artikel om den lilla boken, och från flere håll kommo anmälningar, hvilka visade, att det lilla häftet slagit an strängar, som det endast lyckas den verklige skalden att få i vibration.

Många omständigheter hafva bidragit att fördröja utgifvandet af »Gula rosor», hvilket häfte utgör sidostycket till den först utgifna diktsamlingen. Men när »Gula rosor» nu föreligger i en fin och smakfull utstyrsel, har tiden förändrats, och det står icke längre någon strid om Josephsons namn. Inom sin konst är han den erkände mästaren, och hans dikter komma nu till en allmänhet, hvilken är väl förberedd på att af Josephsons hand vänta sig det bästa.

Det är tvenne sidor af diktartalang, hvilka i denna samling först springa i ögonen. Man märker ofta att den, hvilken