Sida 706
IO
DAGBOKEN.
Om »De smÄ landstrykarne» och »De smÄ lammen» Àr ej mycket att sÀga ur konstnÀrlig synpunkt. Den ena Àr en sensationel folkpjes, hvilken som sÄdan har sitt berÀttigande till omvÀxling i en god teaters repertoar. Den Àr utmÀrkt uppsatt och spelas bra. Titelrollerna gifvas anmÀrkningsvÀrdt vÀl af ett par alldeles unga skÄdespelerskor. Lilla Karla Strandberg, som vÀckte ett visst [-uppseende]-] {+upp- seende]+} som Lille Eyolf och Sascha, har nu vuxit upp till en stor dam och riktig aktris; hon har den sentimentala och mindre tacksamma rollen och kunde kanske gifva den med litet mera ungdomlig friskhet, trots svÀlt och lungsot. Men det Àr Ät hennes absolut onaturliga tirader som det skall grÄtas och verkligen grÄtes i detta stycke, och dÄ Àr det kanske fÄvitskt att hÀr söka mera natur och friskhet. Fanfan dÀremot och fröken à berg, som spelar honom, de hafva friskhet och abandon, och den som har svÄrt att blifva hjÀrt-nupen öfver stackars Claudinets olyckor, kan dock alltid bli glad Ät Fanfans upptÄg och hjÀrtegodhet. NÀr Vasateatern fick sina smÄ landstrykare, dÀr tvÄ unga damer gjorde lycka i pojkroller, skaffade sig Södra teatern nÄgot liknande i »De smÄ lammen», som Àr en treflig operett med behaglig musik. Fröken Ohlsson visar sig som en liten talang pÄ sitt rÀtta fÀlt och fru Lambert förnöjer mycket med de breda sidorna i sin komik.
E. G.
DET KONGELIGE TEATER I KĂPENHAMN
öppnade efter gammalt skick och bruk sin sĂ€song den i september efter tre mĂ„naders sommarferier. Aftonens program upptog en nyhet » Drottning Eigra» af den i synnerhet som smakfull lyriker bekante författaren Ernst v. d. Recke, som för nĂ€ra tjugufem Ă„r sedan vann en afgjord teatersuccĂ©s med sitt romantiska och mycket sentimentala riddar-skĂ„despel »Bertran de Born». Hans nya stycke blef dĂ€remot kyligt mottaget. Det saknar dramatisk nerv, och Ă€mnet förmĂ„r ej att fasthĂ„lla vĂ„rt intresse. I stĂ€llet Ă€r dess poetiska drĂ€kt sĂ„ absolut oklanderlig, att man svĂ„rligen i hela dialogen skall kunna pĂ„visa den minsta forsyndelse mot metrikens strĂ€nga lagar â v. d. Recke Ă€r ej för intet vĂ„r ende vetenskaplige metriker.
Det Àr sagokretsen om kung Artus och hans kÀmpar vid det runda bordet som gifvit uppslaget till »Drottning Eigra». Medeltiden Àr
i allmÀnhet v. d. Reckes Àlsklingstid, dÀrifrÄn hÀmtar han alltid sina dramatiska inspirationer. Hufvudpersonerna Àro Artus' förÀldrar, kung Uter och drottning Eigra; Àfven medeltidens ryktbare magiker Merlin upptrÀder. Men dessa personer uttala helt moderna tankar, Àro blott utklÀdda dockor i den skicklige versifikatorens hÀnder.
Utförandet och iscensÀttningen lÀmnade icke författaren den handrÀckning, som varit af nöden, om dramat skulle hafva rÀddats. Blott fru Hennings' fint stiliserade drottning Eigra bör nÀmnas.
Fru Hennings Ă€r ocksĂ„ den jag först tĂ€nker pĂ„, nĂ€r jag i all korthet vill omnĂ€mna uppförandet af Björnstjerne Björnsons skĂ„despel »Ett handelshus», som teatern nyligen upptagit efter en tjugu-Ă„rig hvila. Hon spelade nu som i midten af 70-talet Signes roll, hon var sĂ„ ung och fraiche som om Ă„ren gĂ„tt spĂ„rlöst fram öfver hennes blonda hufvud och gaf fullkomlig illusion i de scener, dĂ€r det bortskĂ€mda grosshandlar-barnet mun-hugges med sin kavallerilöjtnant. Ăfven hr Emil Poulsen vill jag nĂ€mna för hans advokat Berent, en roll som han spelar med fasthet och myndighet; ja i den stora scenen, dĂ€r advokaten bevisar för TjĂŠlde, att han Ă€r en ruinerad man, Ă€r det hans öfverlĂ€gsna och intelligenta spel man har att tacka för, att denna af Björnsons hand sĂ„ mĂ€sterligt byggda seen, dĂ€r tvĂ„ viljor brytas mot hvarandra i vĂ„ldsamt, dramatiskt gny, gifver ett djupt och starkt intryck, trots det att TjĂŠlde spelas famlande och utan temperament.
För öfrigt kan det icke nekas, att »Ett handelshus» nu verkar mindre starkt pĂ„ scenen, Ă€n man skulle tro. I synnerhet Ă€r sista akten med sin tjockt pĂ„smetade sentimentalitet svĂ„r att smĂ€lta. Men stycket gör lycka-â fullt hus hvar afton â- det gĂ„r!
För öfrigt har teatern â intill den dag, den 18 oktober, dĂ„ detta skrifves â förhĂ„llit sig stilla och utom en enda operarepris spelat förra sĂ€songens repertoar. Men under november torde man kunna vĂ€nta ett par premierer i rask följd, om hvilkas utgĂ„ng jag dĂ„ skall berĂ€tta i »Ord och bild». Kanske blir det tillfĂ€lle att samtidigt sĂ€ga nĂ„gra ord om Dagmarteatret, Köpenhamns litterĂ€ra privatscen, som alltjĂ€mt arbetar under högtryck och som fostrat en hel ung konstnĂ€rsstab, hvilken en dag kan blifva af betydelse för dansk skĂ„despelarkonsts framtid.
Carl Behrens.
