Sida 561
5°5
frisk luft och ljus i dem, sÄ att ny konst och vackert handtverksarbete mÄ kunna fÄ den plats de förtjÀna.
PÄ en minnessten i Köpenhamn lÀsas de tre betydelsefulla orden: InÄt, framÄt, uppÄt. Jag önskar, att de mÄtte tjÀna som motto för den danska konstindustrien, att denna inÄt mÄtte stÄ i nÀra förbund med den jordmÄn, som fostrat den, sÄ att den blifver icke utmanande storartad och prÄlande, utan behaglig
och intim, som det passar för vÄr danska natur, att den mÄ gÄ framÄt pÄ nya vÀgar med nya medel utan att se tillbaka pÄ allt det gamla, antik, renÀssans eller rococo, och att den mÄ klÀda vÄrt dagliga hem och dess förnödenheter i konstens fagra drÀkt och dÀrigenom föra lifvet uppÄt, göra det rikare pÄ glÀdje och betydelsefullare. Kan vÄrt lilla museum bidraga hÀrtill, har det ej grundats förgÀfves.
RESIGNATION.
BerĂ€ttelse af JACOB HILDITCH. ĂfversĂ€ttning frĂ„n norskan af B. M. Med 2 teckningar af dörnberger.
DU À' ju rakt förryckt, Karsten; jag kÀnner inte igen dig i kvÀll. Du har vatt i sta'n se'n midda'n, och ÀndÄ sÀtter du dig och tjurar i en vrÄ.»
Karsten Steinkroken förblef sittande orörlig med hufvudet i hÀnderna och stirrade rakt fram. DÄ och dÄ spottade han pÄ golfvet och suckade: »HÄ hÄ, ja ja», och sÄ vaggade han sÄ underligt med hufvudet.
»Sitt inte sÄ dÀr tvÀr pÄ sofifbÀnken dÀnna, du Karsten», bad Maren, hans hustru, »jag blir rent förskrÀmder. Har du stÀllt till nÄgot spektakel i sta'n, eller hur Àr det?»
»Ah. herre Gud, Maren», jÀmrade sig Karsten, »jag har stÀllt till sÄ galet för mig hela mitt lif, och nu Àr det sÄ illa dant, för jag Àr sÀker pÄ, att vÄr Herre inte hjÀlper mig, om jag ber honom.
»VÄr Herre?»
»Ja, vĂ„r Herre, ja. Jag sa' vĂ„r Herre, Maren, för det Ă€r bara han, som kan hjĂ€lpa âąââą bara han.»
»Kors, jag blir rent vettskrÀmder. Hvad i allan da'r har du nu gjort för galet? Har du slagits med polisen -eller du har vÀl inte rakt Äf stulit?«
Karsten satt fortfarande framÄtböjd pÄ soft bÀnken och vaggade hufvudet i hÀnderna. »Nej, nej, Maren, det Àr inte pÄ det viset; jag har inte gjort nÄgot galet, men bara vÄr Herre ville hjÀlpa mig till slut för den hÀr endaste gÄngen, Äh, sÄ mycken treflighet vi dÄ skulle ha, Ane Maren!»
»Jag förstÄr mig inte pÄ dig, Karsten.» Hon satt med förklÀdet för ansiktet och grÀt, hon ocksÄ.
»Ah nej, Maren, det Ă€r inte sĂ„ godt att förstĂ„ heller. Men jag har dĂ„ i all min tid varit ett stort svin â och du
