Sida 187
EN AF DE FA.
Af CALLA CURMAN.
UNDER ljusa sommardagar, medan man har tid att fördjupa sig i skogarnes ensamhet, att frĂ„ssa i tystnaden dĂ€r och lyssna till gamla hĂ„gkomster, vill jag midt bland susande furor nedskrifva en lifshistoria, hvilken jag som stum Ă„skĂ„dare en gĂ„ng för lĂ€nge sedan sĂ„g upprullas och sedermera skymtvis fick följa till dess slut. Denna lefnadssaga, en trogen skildring ur verkligheten, Ă€r ett af dessa »documents humains», som man ej Ă€ger rĂ€ttighet att behĂ„lla för sig sjĂ€lf. Hvar gĂ„ng min tanke hvilat vid den, har jag kĂ€nt, att lifvet Ă€r underbarare Ă€n nĂ„gonsin dikten â och det Ă€r dĂ€rför jag med bĂ€fvande hand gĂ„r att röra vid den, ty obesjungen Ă€r den skĂ€rast.
Den tÀcka smÄstaden lÄg för fyra Ärtionden sedan och drömde sina sista drömmar före den snart stundande omhvÀlfning, dÄ de stora uppfinningarne, jÀrnvÀgen och telefonen skulle med sin jÀktande makt göra den till ett modernt samhÀlle med en snabbt vÀxande stads hela rastlösa lif.
Ănnu var den emellertid helt oberörd af storstadsidĂ©er, Ă€nnu kom posten blott tvĂ„ gĂ„nger i veckan under smattrande musik frĂ„n postiljonens horn, Ă€nnu fĂ€rdades resenĂ€rer pĂ„ »rapphöna» eller i landĂ„ och sofvo pĂ„ de primitiva gĂ€stgif-varegĂ„rdarne. Ănnu kĂ€nde de hvarandra allesamman i den lilla staden, och det var ett nigande och bockande pĂ„ gatorna, ty utan ett vĂ€nligt samtal med sina bekanta fick man ej passera, och man hade sĂ„ godt om tid. Det hade ej dagats för nĂ„gon dĂ€r, att »tid Ă€r pen-
Ord och bild 6:e Ă„rg.
gar». Men man höll sig nog ocksĂ„ mycket inomhus, ty en husmoder förlorade lĂ€tt sitt goda renommĂ© sĂ„som sĂ„dan, om hon tog sig en promenad. DĂ€rmed skulle hon ansetts lat och oduglig. Hellre dĂ„ blifva klotrund af stillasittande och ömtĂ„lig och sjuklig af brist pĂ„ frisk luft. Det var egentligen endast torgdagarne som en fru fick synas ute â eller i skymningsstunden, dĂ„ hon med den dinglande piraten skyndade pĂ„ kafferepen â och de voro ej fĂ„!
Ănnu alltjĂ€mt deltogo stadens invĂ„nare i hvarandras fröjder och sorger, som om de tillhört en enda stor familj, Ă€nnu vĂ€fde döttrarna sjĂ€lfva sina klĂ€dningar, Ă€nnu stöpte man talgljus i hemmet och »snoppade» dem med ljussax. Ănnu lefde man i den gyllene tid, dĂ„ smöret kostade 18 skilling marken och lingonen 6 styfver kannan.
Det Àr egendomligt, att midt i vÄrt brusande, fordringsfulla nutidslif minnas sig hafva lefvat med i dessa naiva, pa-triarkaliska tider, dem den unga generationen stÄr sÄ frÀmmande och oförstÄende inför, som tillhörde de en annan planet. En sÄdan »dubbelmÀnniska» med minnen frÄn tvenne sÄ himmelsvidt olika lif, kÀnner sig nÀstan beslÀktad med trÀdet, som Àger sina rötter i det tysta, djupa, dit intet mÀnniskoöga trÀnger, medan kronan svajar för alla stormande vindar, med vida, förut ej anade utsikter.
Men den lilla staden hade just i dessa dagar fÄtt ett jÀsÀmne, som kom det annars sÄ stillfÀrdiga samhÀllet att bubbla i oro och undran. Det hade kommit en utlÀnding till staden, en ung fransman, för att knyta affÀrsförbindelser meel
