Ord och Bild: 1897

IO

DAGBOKEN.

KONST.

EN CONSTANTIN HANSEN-UTSTÄLL-NING I KÖPENHAMN.

Konstföreningen i Köpenhamn bjuder i dessa dagar sina medlemmar på en utställning af arbeten af Constantin Hansen, målningar och teckningar, som den energiska styrelsen genom upprop i tidningarna fått låna från talrika privata ägare flerstädes i landet.

Utställningens karakter motsvarar fullkomligt de likartade stora retrospektiva uppvisningar af enstaka äldre, betydande konstnärers konst, som föreningen förr har anordnat och hvarvid den inlagt betydande förtjänster. Såväl i kulturhistoriskt afseende — för en riktig värdemätning af dessa våra klassiska målare från början och midten af århundradet — som i det allmänna intresset för deras verk i och för sig lönar det sig att studera dessa utställningar och draga den lärdom af dem, som en jämförelse mellan nu och då gifver.

Vid sidan af Lundbye, Köbke, P. C. Skovgaard, Roed m. fl. måste Constantin Hansen nämnas som en af de egendomligaste gestalterna i den åldersklass af målare, som följde närmast efter Eckersberg, hvilkens elever de voro och hvilkens folkliga realism genom dem präglade hela periodens konst. Constantin Hansen föddes i Köpenhamn 1804, och hans fader, som själf var en respektabel målare, gaf honom den första handledningen i konsten. Sedan kom han under Eckersbergs direkta inflytande på akademien, en öfvergång som ej kunde annat än lämna djupa spår i ungdomsarbeten från denna tid — ett par små älskvärda porträtt och landskap, som ses på utställningen.

1835 reser Constantin Hansen till Italien, alla den tidens unge svärmares förlofvade land, men i stället för att som dessa lefva ögonblickets fjärilslif på osterian och i gatuhvimlet utan tanke på forntidskonst och museer, drogs Constantin Hansen till studier i antikens och renässansens konst. Som ett bi sög han den klassiska lärdomen i sig. Den mognade hans begåfning, gaf honom en grundligare och ädlare bildning än hans kamraters och gaf honom impulser till den kommande konstnärliga verksamheten i hemlandet.

Just denna omständighet blef betydelsefull tör Constantin Hansens konstnärsbana. Den

ledde honom in ej blott på försök i reproduktioner af antiken utan på själfständig behandling af ett fullkomligt nytt och hittills orördt ämne för konstnärlig verksamhet: den nordiska mytologien. Om det ock måste medgifvas, att Constantin Hansen i sina mytologiska målningar gifver blott en svag och mycket nykter reflex af ämnets mäktiga poesi, så står han dock alltid som en nybörjare, d. v. s. en banbrytare. Hans mytologiska figurer sakna all sagolik storhet och mystik, hans gudar blifva människor, människor som kläda ut sig och spela teater. Äfven i de bästa af dessa taflor, som Ägirsgillet (statens samling), där Thor hotande förföljer Loke, som i gudarnes församling har retat honom med sitt hån, ser man blott en seen ur en balett med personerna i vackra, plastiska attityder och får intet intryck af makt och väldighet.

Han har dock i vissa punkter gifvit allmänna föreställningar form, skapat en typ, som senare upptagits af t. ex. Frölich, som i sina förträffliga teckningar mångfaldigat och fördjupat densamma.

Constantin Hansen stannade 9 år i Italien, en lycklig och fruktbar tid för honom som människa och konstnär. Utom att han skötte sitt flitiga konstarkeologiska studium, försummade han icke det lefvande lifvet omkring sig, i en rad mycket älskvärda taflor målar han scener ur folklifvet, landskap och arkitektur. Hans på stället gjorda studier lysa af en friskhet och en målerisk skönhet, som tyvärr oftast förloras i de utförda taflor, han sedan målar efter dessa. En svaghet, som återfinnes hos det stora flertalet af den tidens konstnärer.

Constantin Hansens styrka är för öfrigt en ovanligt fin uppfattning af det plastiska och en sällspord känslighet för teckning och form. Hans begåfning hänvisade honom i synnerhet till dekorativ målning. Kompositionen i hans taflor är alltid utmärkt afvägd, linier och proportioner harmoniera förträffligt, och taflans plan är väl använd; däremot är det klent beställdt med uppfattningen af det rent måleriska, där saknas djup, luft och rum in i taflan, samspelet mellan personerna är utan dramatisk rörlighet, och hans fantasi saknar konstnärlig frihet och lif. Därför gaf han det bästa han kunde i porträtten och de stora dekorativa al fresco-målningar, som han på