Sida 160
WILLIAM SHAKESPEARE ENLIGT GEORG BRANDES.
Af HELLEN LINDGREN.
Ceorg Brandes Ă€lskar i allmĂ€nhet att JT i personlig form omsĂ€tta det han skildrar; man har till och med förebrĂ„tt honom denna egenhet och förargat sig öfver hans benĂ€genhet att, nĂ€r han talar om samtidens författare, gĂ€rna inblanda sina personliga bekantskapsintryck. Samma personliga synpunkt har ocksĂ„ varit bestĂ€mmande för hans teckning af Shakespeare i den vidlyftiga biografi i tre band, som snart ett Ă„r förelegat fullfĂ€rdig frĂ„n hans hand. Han har lĂ€mnat en Shakespearebiografi pĂ„ grund af dennes tragedier och komedier, en tidsskildring, som Ă€r ramen för att dĂ€ri infatta ett portrĂ€tt, och ett portrĂ€tt, hvars syfte Ă€r att förklara renĂ€ssanstypernas hela portrĂ€ttgalleri. Brandes' opartiskhet har ofta pĂ„ grund af hans subjektiva metod blifvit misstrodd och betviflad, i synnerhet inom det akademiska lĂ€gret. Tonen i detta Shakespeare-arbete förefaller ocksĂ„ mycket subjektiv, om man t. ex. jĂ€mför hans bok om den den brittiske skalden med vĂ„r utmĂ€rkte Shakespeareforskare professor SchĂŒcks arbete. Hos Schtick upptĂ€ckes en bestĂ€md önskan att stĂ„ som kall, opersonlig kritiker bredvid och öfver studieföremĂ„let, hos Brandes tvĂ€rtom ett bemödande att alltid kĂ€nna nĂ„got personligt vid skildringen, att andas diktarens egen luft och ge lĂ€saren förnimmelsen af en intim beröring med honom. NĂ€r det t. ex. Ă€r frĂ„gan om Julias karakter i Romeo och Julia, hvad sĂ€ger Brandes för att göra henne lefvande för oss? »Hennes skönhet mĂ„ste tĂ€nkas som blĂ€ndande, jag har sett henne en dag, nĂ€r hon var fjorton Ă„r, pĂ„ gatan i Rom: min ledsagare och jag sĂ„go pĂ„ hvarandra och sade pĂ„ samma gĂ„ng: Julia.» Brandes finner med lĂ€tthet novellstilens dramatiska spĂ€nning och behagliga berĂ€ttelseform, samma stils
saftiga Ă„skĂ„dliggörande ger taflan lif och en förtjusande omvĂ€xling Ă„t den kritiska redogörelsen, hvars skĂ€rpa dĂ€rigenom förmildras. Torr Ă€r han aldrig. HĂ€rtill kommer detta enorma förrĂ„d af litteraturhistoriska insikter, som lĂ„ter honom finna liknelsernas belysning utan anstrĂ€ngning, lika lĂ€tt som nĂ€r man pĂ„ en skogsvandring plockar blommor en sommardag. NĂ€r Brandes t. ex. polemiserar mot den absurda Shakespeareforskning, som stannar vid det omöjliga antagandet, att hans dramer ej skulle vara författade af honom, men â af Baco, gĂ„r han in pĂ„ en undersökning af de mĂ„nga exemplen pĂ„ hans riktiga aningar om naturförloppet, föregripande antaganden, som enligt samma sĂ€tt att resonnera skulle kunna föranleda oss att tro, att han kĂ€nt Newtons upptĂ€ckt om gravitationen, Harveys om blodomloppet o. s. v. Hur oriktigt det vore att af sĂ„dant sluta till nĂ„gon fackmannainsikt hos Shakespeare, bevisar Brandes med den ypperliga bilden, att Michel Angelo pĂ„ samma grund skulle kunna misstĂ€nkas för att hafva kĂ€nt elektriciteten, dĂ€rför att han i Adams skapelse framstĂ€llt Gud vĂ€ckande Adam till lif genom att lĂ„ta honom med sitt finger beröra spetsen af Adams framstrĂ€ckta finger. Brandes kan med andra ord göra nĂ€stan hvilket torrt Ă€mne som hĂ€lst intressevĂ€ckande genom sin uppfinningsrikedom och genom att finna öfverraskande idĂ©associationer och slĂ€ktskapsförbindelser mellan olika slag af företeelser. Mer Ă€n nĂ„gonsin förut har Brandes i denna sista bok öfvergifvit den dramatiska nutida staccatostilen och i stĂ€llet efterstrĂ€fvat episk bredd. Han följer diktaren, kommenterar hvarje stycke, siktar och vĂ€ger olika kritiska utsagor; han har velat skrifva ej blott en underhĂ„llande och suggestiv bok men ocksĂ„ en lĂ€rd undersökning. Han har
