Ord och Bild: 1897

3 krg. 1897. Bilaga till ORD OCH BILD. N:r 4, April.

LITTERATUR.

OM UDVIKLINSGANGEN i HENRIK IBSENS DIGTNING af A. SCHACK.

Kjöbenhavn, Lehmann & Stages Forlag 1896.*

Titeln lofvar mer och helt annat, än boken håller. Här är i själfva verket bara ännu ett, fast denna gång ett mer än vanligt ondsint, utbrott af otålighet gentemot gamle trollgubben Ibsen. Man är litet hvar nu för tiden otålig på honom, för att han icke bjuder oss om och om igen på stormän i ondt och godt — någon ny Skule eller Peer Gynt eller Brand eller Julian eller Stockmann! Man kan ej lida, att han sitter där stilla i sin vrå och slösar den finaste, mest beundransvärda konst på skildringen af småfolk, af små själsåkommor och tidsepidemier; om hvilka han för resten icke ärligt »bekänner kort», antingen han hatar och föraktar dem, eller numera möjligen hyser ett allt mildare, vemodigt deltagande för dem, möjligen börjat känna igen något af sig själf i pygméerna, liksom förr i storkaxarne —?

Men se så där hyggligt, som vi andra, ger icke pastor Schack till känna sin saknad! Vi öfriga knota öfver att finna Henrik Ibsen, i likhet med andra dödlige, småningom åldras. Pastorn låter icke åldern, »aarenes tryk», gälla, skyller icke heller på «et gennemgaaende omslag», en ändrad lifsåskådning, utan åtager sig att bevisa alltsammans vara moralisk förhärdelse. Han säger oförbehållsamt Henrik Ibsen hafva (olikt t. ex. en Paludan-Müller) utvecklats blott och bart som konstnär, »ikke sædeligt som aand»; hafva vaket känt

* För »Ord och bilds» konstnärligt intresserade läsare vore denna anmälan gagnlös. Men ett annat slags intressenter få här en liten dosis motgift mot möjliga skador af den ytterst ensidiga danska flygskriften.

det etiska krafvet, detta äkta och sanna »at være sig selv», och likväl allt mer och mer afgjordt valt det andra, estetiska, omänskliga, »at være sig selv nok»; hafva följaktligen till sist hamnat i »den selvtilfredse skepticisme», denna *pagt med döden». Hans enda återstående »fattige tröst» är numera det »kunstneriske mesterskab». Det var således bokstafligen om sig själf Ibsen var så sannspådd den gången, »da han i 'På vidderne' skrev.

Den sidste styrkende saft jeg drak, ej længer på vidden jeg fryser; mit sejl gik tinder, mit livstræ knak; — men se, hvor smukt hendes röde stäk mellem birkestammerne lyser».

Dessa äro hela den danska broschyrens ohyggliga slutord, troget sammanfattande det tendensiösa innehållet af 202 pagina!

Vi andra, åtminstone en ganska stor mängd svenskar, tro nu alldeles icke, att det så där bokstafligen var om »sig selv» som Ibsen spådde denna flacka esteticism. Vi tro däremot, det rimliga, att han rönt något — ja mycket — äfven inom sin egen varelse af denna samma tidens tärsot, hvilken han så hemskt skildrat i sarnlifvet »på viddernè» mellan ynglingen och »den främmede skytte»; annars hade han antagligen öfverhufvud haft föga att säga sin samtid. Vi tro honom nog ytterst kännbart hafva själf genomlidit och genomlefvat nästan alla sina små och stora hjältars konflikter (Falks —, Gynts —, Brands —, Werles —, Rosmers -—, Allmers —, o. s. v.); emedan konstnärligt producerande själar äro de sensitivaste, de rörligaste, de mest med-kännande af alla, och i viss mening äfven de mest spontant lidelsefulla. Men att göra alstra-ren rent af identisk med sina produkter, är